Ett mittfinger mot prestationssamhället

Vara duktig i skolan, vara en omtänksam och god vän, prestera bra på jobbet, vara en bra flickvän, ha ett stort socialt umgänge, vara vältränad och se bra ut, åka på resa minst en gång i året samt ha ett snyggt inrett hem.

Kraven är många. Så många att det är lätt att drunkna i dem. Ibland funderar jag på varifrån kraven kommer. Är det jag som är för hård mot mig själv, eller är det samhället som är lite vrickat? Ett samhälle som fokuserar på prestationer? 

Ibland blir jag stressad av alla dessa krav och undrar om jag är den enda i världen som känner så här. Pressen att vara duktig och prestera hela tiden. Pressen på att om du inte studerar får du inget arbete, men om du inte arbetar vid sidan av studierna får du inget jobb i framtiden. Ibland blir pressen så stor av allt som borde göras att jag helt enkelt inte kommer till skott med det jag ska göra. Istället ligger jag i sängen och stirrar i taket och undrar om såna här krav är rimligt. 

Jag upplever också att det finländska samhället inte tolererar misslyckanden och att man som människa inte helt enkelt kan leva upp till alla krav, som jag radade upp i början av inlägget. Utbrändhet hos universitetsstuderanden diskuteras även med jämna mellanrum i medier, vilket gör att jag oroar mig för att utbrändheten någon dag kommer knacka på dörren (hoppas verkligen inte) och ta mig som sitt offer.

Nu har jag lust att lägga fötterna på soffan och skita i det växande diskberget och att en åttasidors essä på engelska ska skrivas. Som en tyst protest mot allt. Ett mittfinger mot prestationssamhället.

Publicerad 16.10.2017 kl. 13:00

Vad vill du bli när du blir stor?

Med jämna mellanrum funderar jag på vad jag lärt mig under tiden på Soc&kom och på vad jag i framtiden kan jobba med. Detta eftersom min utbildning på något känns både bred och flummig. Jag kan nämligen jobba med nästan vad som helst efter examen; till exempel inom FN och EU eller som journalist, politiker, lärare och informatör. 

Det känns på något sätt lite för brett. Ibland känns det som om det skulle vara lättare att studera till exempelvis diplomingenjör eftersom man vet precis vad man kan jobba med i framtiden (och så är också arbetsmöjligheterna goda för ingenjörer). På något sätt skulle det för mig kännas mera motiverande att studera om jag skulle veta vad jag kan jobba med i framtiden samt att jag är garanterad ett jobb efter studierna. Det här skulle då ge mig ett mål att sträva efter, vilket också skulle höja min motivation och som i sin tur skulle leda till handlingar som för mig närmare mitt mål. Nuförtiden är mitt mål att bli färdig politices kandidat någon gång. Typ.

Inte heller kryllar det av arbeten för statsvetare och därför känner jag inte heller någon brådska med att bli färdig från universitetet. Jag vet även att det jag nämnt tidigare kan upplevas som provocerande och att en del människor kanske nu tänker "Vilken otacksam och lat studerande som jomar (=klagar)! Som dessutom lever på våra skattepengar och inte heller förstår att studera snabbt för att få examen! Så dumt!". 

Jag föredrar dock att vara en så kallad "evighetsstuderande" än att jag blir långtidsarbetslös och lever på utkomststöd. Jag tror också att jag inte heller är ensam om att ha funderingar kring min utbildning och framtiden. Dessutom är en arbetslös akademiker det sista jag vill bli. 

Publicerad 13.09.2017 kl. 21:39

En sommar full av kontraster

Det skramlande och gnisslande ljudet av spårvagnarna har blivit ersatta av traktorsurr och knattrande mopeder. Höghus med livligt trafikerade vägar intill har blivit utbytta till egnahemshus med skogen som granne. Som en följd av detta har också mitt gröna busskort med cirklar blivit utbytt till bilnycklar och Mannerheimvägen har bytts till riksåttan. På Mannerheimvägen är det största bekymret missade bussar och spårvagnar medan det snarare är söndagskörare och idioter utan trafikvett som är det största bekymret på riksåttan. Dessa två typer av bilister får mig att vilja stanna deras bilar och läxa upp dem men istället muttrar jag ord som gör sig bäst i att bli censurerade i det här sammanhanget.

Innanför ring tre möts jag dessutom av många människor så fort jag kliver utanför dörren och det är sällan knäpptyst. I Österbotten möter jag sällan en levande själ på gatan och det är ofta lika tyst som i graven. På något sätt är det både skönt och kusligt.

Kontrasterna är stora...

Publicerad 03.08.2017 kl. 20:34

Glad midsommar!



Hoppas ni får en lugn midsommar med god mat i gott sällskap! Minns också att simma lugnt! 

Publicerad 23.06.2017 kl. 14:00

Ett öppet brev till FPA

Just nu håller FPA på med en konkurrensutsättning av tolktjänster, och det här hotar teckenspråkiga personers rättigheter samt yrkesverksamma teckenspråkstolkars framtid. Konkurrensutsättningen kommer leda till en lägre servicenivå när bland annat tolkförmedlingens öppethållningstider begränsas, tolkarnas flexibilitet blir lägre när arbetstiden blir begränsad (det blir problematiskt ifall till exempel ett läkarbesök oväntat drar ut på tiden) och att antalet teckenspråkstolkar minskar, vilket leder till att arbetsmöjligheterna för yrkesverksamma teckenspråkstolkar begränsas. Det råder dessutom brist på tolkar som behärskar finlandssvenskt teckenspråk och konkurrensutsättningen kommer inte heller göra situationen bättre.

Att tolktjänsterna begränsas och servicenivån sjunker är inget annat än diskriminering. Det strider mot Finlands grundlag 17§ ”Rättigheterna för dem som använder teckenspråk samt dem som på grund av handikapp behöver tolknings- och översättningshjälp skall tryggas genom lag”. Dessutom strider det mot FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som Finland ratificerade år 2016, och teckenspråkslagen. På grund av det här måste konkurrensutsättningen avbrytas!

Att mina rättigheter som teckenspråkig kringgås, och även att mina möjligheter begränsas, gör mig förbannad! Ifall konkurrensutsättningen inte avbryts, kommer det här att påverka mina studie- och arbetsmöjligheter och mitt vardagsliv rejält. Just nu studerar jag på universitetet och ifall jag blir utan tolk, kommer det leda till att mina studier drar ut på tiden väldigt mycket. En examen som jag kan slutföra på cirka fem år kan istället ta tio år att slutföra. Hur effektivt är det egentligen för Finlands ekonomi med en lång studietid och att jag är närmare 30 år gammal när jag kommer ut i arbetslivet? Det kommer också göra det svårare för mig att förverkliga mina framtidsplaner. Jag behöver helt enkelt tolk för att kunna genomföra mina studier för att sedan därmed kunna förverkliga mina framtidsdrömmar.

Ibland känner jag mig behandlad som en andra klassens medborgare av FPA enbart för att jag har finlandssvenskt teckenspråk som modersmål och konkurrensutsättningen förstärker den här känslan. Jag betalar skatt som alla andra medborgare och har därmed också rätt till en rättvis behandling samt att få service på mitt modersmål.

Det här angår inte enbart döva och deras anhöriga utan också personer med talhandikapp som behöver tolk samt personer som är i behov av skrivtolkning. Egentligen angår det här hela det finländska samhället, och vi kan inte ha ett samhälle som ignorerar mänskliga rättigheter! Det är också år 2017 och jag vill bli lika behandlad som alla andra 20-åringar!

 

Det finns en adress på internet (här) som du kan underteckna ifall du också vill avbryta konkurrensutsättningen av tolktjänster.

Publicerad 28.05.2017 kl. 21:28

Tankar från senaste tiden

  • Det känns skönt när det börjar lugna ned sig på studiefronten. Inga deadlines som väntar på en och inte heller några inlämningar. Börjar nämligen känna mig trött på allt som heter studier.
  • Jag har aldrig varit med om att det snöat i maj! Har inte kunnat tänka mig att något sådant kan hända. Liksom, sådant kan möjligtvis hända i september men i maj?! Hoppas våren kommer snart. 
  • Idag åker vi till Sydafrika! Blir roligt att besöka ett nytt land och få uppleva nya saker. Dock är det inte så roligt att sitta i flera timmar i en plåtburk, som kallas flygplan, med många okända människor. 
Publicerad 12.05.2017 kl. 14:21

Glädje och sorg går hand i hand genom livet

På samma sätt som att glädje är en naturlig del av livet är också sorg det. Egentligen kan vad som helst vara sorg. Till exempel att någon människa / ett husdjur dör, en relation som tar slut eller en flytt. Sorgekänslorna känns emellanåt överväldigande och speciellt i början känns det som om mattan plötsligt rycks undan en och att en lever i en ”bubbla”, isolerad från omvärlden.

På något vis upplever jag att det finländska samhället helst ”trycker undan” sorg. Är det på grund av att det upplevs både sårbart och på något sätt obekvämt? Obekvämt för såväl omgivningen och den sörjande? Inte heller talas det särskilt ofta om sorg i det finländska samhället utan det göms istället undan i något hörn och diskuteras när det skett en större samhällshändelse. Oftare talas det om hur man ska uppnå lycka i livet, och det verkar på något sätt vara som om man förbiser mycket i jakten på ”den perfekta lyckan”.

Jag har dessutom hört någonstans att sorg inte är ett problem som ska lösas, vilket är sant. Sorg består av känslor, som kan växla i intensitet med tiden. Känslor är dessutom inte ett ”problem” utan det är något naturligt som alla människor har. Med tiden förändras också sorgen och man lever också med den. Till exempel känner jag fortfarande sorg för att min moffa inte längre finns på jorden fastän det gått över tio år sedan han dog.  

Ofta kan man uppleva i samband med någons dödsfall att något skulle man ännu ha kunnat göra medan den personen var vid liv. Jag tror det är ofta känslorna av otillräcklighet som spelar in och detta är något man också får acceptera och försonas med. Livet kan också förändras rejält efter någons död och en kan också få nya perspektiv på saker och ting. För att man ska kunna leva vidare måste man kunna gå rakt igenom sorgen, inte ”gå runt”. Förr eller senare kommer nämligen sorgen ikapp, och då är den kanske tusen gånger värre.

Jag anser att en utomstående person ska inte säga åt en sörjande ”livet går vidare och allt blir bra till slut. Den som dött lider inte längre och den har nog det bra nu”. Det kan upplevas som förminskande och som ett försök till att släta över sorgen. Det viktigaste är bara att finnas till och lyssna, och det räcker helt bra.

Glädje och sorg går helt enkelt hand i hand genom hela livet.

Publicerad 19.04.2017 kl. 16:52

Ofrivillig tystnad

En del av er kanske har märkt att det har varit tystare än vanligt här i bloggen. Orsakerna är många och det har hänt massor i mitt liv som tagit mycket energi, och jag har som en följd inte orkat skriva. Dock tänker jag inte sluta blogga (ni behöver inte oroa er för det!). 

Under våren kommer det däremot ske många saker jag ser fram emot. Valborg ser jag fram emot och likaså en resa till Sydafrika senare i maj. Förhoppningsvis försvinner också alla högar med skolarbeten under maj månad och att alla kurser blir godkända (statistikkursen är däremot ett stort frågetecken). Jag hoppas också på att få sommarjobb, speciellt på Åland. Det vore nämligen härligt att tillbringa en sommar på de åländska öarna!

Publicerad 13.04.2017 kl. 09:41

En slocknad stjärna

Nu en stjärna slocknat har
och här vi blev kvar
stjärnan orkade inte mera här
och lyser istället starkare där.

Publicerad 26.03.2017 kl. 19:12

Finns det skillnader mellan västra och östra Helsingfors?

I och med att jag bott cirka ett halvt år i Helsingfors har jag inte kunnat låta bli att fundera på några saker. Nämligen om det existerar skillnader mellan olika stadsdelar i såväl västra som östra Helsingfors. Några skillnader har jag hittills noterat men de är säkert inga absoluta sanningar om att "invånarna i den här stadsdelen är si och så medan invånarna i den där stadsdelen är sådana typer". Jag har dessutom aldrig bott i östra Helsingfors så jag kan också ha misstagit mig på någon punkt.

En sak jag märker tydligt av är fördelningen mellan finländare och människor med utländskt ursprung. I östra Helsingfors ser jag oftare människor med utländskt ursprung och hör därmed också flera olika främmande språk, vilka jag även tycker är spännande att höra på! I mina hemkvarter ser jag inte så ofta människor med utländsk härstamning och hör inte heller ofta olika främmande språk. Det mest spännande man kan höra i bussen är om någon talar svenska (och då brukar jag smyglyssna. Förlåt). 

En annan sak jag också lagt märke till att alkoholisterna verkar vara flera i de östra delarna av stan. Ta till exempel en titt vid Itis så vet du vad jag menar. På min hemgata har jag knappt stött på en enda alkoholist och till Tölö torg ska man bege sig till ifall man vill stöta på alkoholister. 

På något sätt upplever jag västra Helsingfors som lugnare och tryggare jämfört med östra Helsingfors. Dock undrar jag om jag inte råkar vara "hemmablind" och bara ser de goda sakerna i att bo där jag råkar bo. Det måste säkert finnas lugnare och tryggare områden i östra Helsingfors. Jag undrar dessutom om östra Helsingfors klarar av att leva upp till sitt ökända rykte. 

Men existerar verkligen dessa skillnader? Finns också risken att skillnaderna kan öka mellan dessa olika områden? Jag hoppas verkligen att Helsingfors inte blir mera segregerat än vad det är nu och blir mer likt New York med sina slumområden.

Publicerad 09.03.2017 kl. 11:21

Elin / 20 år / Helsingfors

Studerar statskunskap på HU och har studerat finlandssvenskt teckenspråk på Humak. Gillar att filosofera om allt möjligt mellan himmel och jord varav en del präntas ned på den här bloggen.

 

 

 

 

Populära inlägg

Att cykla i Helsingfors

Att gå i gymnasiet med en hörselnedsättning

En månad som universitetsstuderande

Om tvåspråkighet

Vaccinets vara eller inte vara

En månad med två CI

Prestationshets