När jag dör kan mitt modersmål dö ut

Hur skulle det kännas för dig om du inte längre skulle få prata svenska och att du skulle vara tvungen att byta språk? Att du är den sista finländaren med svenska som modersmål. Skulle det inte kännas ganska ensamt och tråkigt?

Mitt modersmål är ett utrotningshotat språk. Den finns på UNESCO:s lista över allvarligt hotade språk i världen. 

Det är det finlandssvenska teckenspråket jag talar om.

När många oroar sig för det svenska språkets ställning i Finland är jag inte alls oroad. Antalet svensktalande är kring 300 000 i Finland. Antalet döva som använder finlandssvenskt teckenspråk i Finland är 90. Det är en mycket större sak att oroa sig för.

Jag är en av de 90 döva. De flesta teckenspråksanvändare är mycket äldre än mig och när de dör kommer antalet språkanvändare minska. Det oroar mig mycket. Det finns inte så många jämnåriga eller yngre som använder mitt modersmål. 

Jag känner mig i bland ensam då det inte finns så många jämnåriga som jag kan kommunicera med på mitt hjärtespråk. Det känns som om jag är lite isolerad. Jag kan känna ett hopp för att teckenspråket kan leva vidare till nästa generation men också hopplöshet. Tänk om ingen av de yngre generationerna lär sig teckenspråket? Eller att den politiska viljan för att främja teckenspråkets ställning i samhället fattas? Eller att ingen forskning görs i det finlandssvenska teckenspråket?

Min familj, som förstår att teckenspråket är viktigt för mig. Min mamma jobbade som teckenspråkstolk fyra år före jag föddes. Därför var det lätt för henne att börja använda språket med mig. Min lillasyster kan lite teckenspråk.

Jag har också i bland funderat på om jag tar språket med mig till graven eftersom jag är bland de yngsta språkanvändarna. Det är en väldigt skrämmande tanke. Att språket dör ut samtidigt som jag dör.

Jag hoppas verkligen att språket kan leva vidare till nästa generation och att flera får chansen att lära sig det finlandssvenska teckenspråket, som är ett vackert och uttrycksfullt språk. Det är också ett språk som ligger närmast mitt hjärta. Därför tänker jag använda teckenspråk med mina framtida barn och ge dem en inblick i dövkulturen. 

Om jag skulle få ett dövt barn är det verkligen inte jordens undergång, fastän en del normalhörande skulle tycka det. Det är ju bara att använda teckenspråk med barnet och det kommer också gå bra för barnet i skolan et cetera. Hur skulle dövhet  och teckenspråk vara ett problem? 

Tvåspråkighet (i det här fallet teckenspråk och talat språk) ger fördelar och är en rikedom. Teckenspråk stöder språkutvecklingen och det talade språket. Om man dessutom kan ett språk väldigt bra har man lättare för att lära sig andra språk. Det är jag själv ett livs levande exempel på.

Jag använde bara teckenspråk tills jag började tala som fyraåring. Mitt cochleaimplantat fick jag som treåring och då kunde jag börja höra. Eftersom jag redan hade ett starkt språk var det lätt för mig att lära mig svenska, som också är mitt modersmål. 

Mina föräldrar, särskilt mamma, hade bestämt redan från början att de skulle använda teckenspråk med mig. De struntade helt i läkarnas och habiliteringshandledarens åsikter om att teckenspråk skulle skada språkutvecklingen (det finns verkligen inga vetenskapliga bevis på att teckenspråk hämmar språkutvecklingen. Tvärtom, det stöder utvecklingen mycket). För mina föräldrar var det inte lätt att kämpa i motvind men tack vare tålamod och envishet betalade det sig 20 år senare. Jag kan nämligen både tala och skriva bra på svenska men också använda teckenspråk. Det har gått bra i skolan för mig och numera studerar jag vid Helsingfors universitet och gör praktik på Hufvudstadsbladet. Utan teckenspråket hade det inte varit möjligt.

En doktorand vid HU har berättat för mig att för CI-barn, med teckenspråk som första språk, har det gått väldigt bra för. Det har gått bra i skolan för dem och de kan både tala tydligt och skriva bra. Tvåspråkighet är alltså till fördel och teckenspråk stöder klart inlärningen av andra språk. Hen hoppas också på att läkarna förändrar sin negativa inställning till teckenspråk.

Eftersom det finns många fördelar att lära sig teckenspråk, både för döva och hörande, vill jag att språket lever vidare. Jag vägrar ge upp. Det är så onödigt att låta någons modersmål dö ut. 

Det finlandssvenska teckenspråket är ett vackert språk, som ligger nära mitt hjärta. Aldrig i livet att jag skulle byta till något annat teckenspråk.

24.07.2018 kl. 16:28

Ett ofrivilligt utanförskap

Hur skulle du känna dig om du inte skulle vara en del av gemenskapen på grund av något som inte är självvalt? Skulle det kännas lite trist? Skulle det kännas lite ensamt? Skulle livet kännas lite gråare?

Solen skiner in genom fönstren och kön till lunchen är meterlång och blir konstant påfylld av människor. Mobilen plockas upp ur fickan under köandets gång och på skärmen står ”29 meddelanden”, en del viktigare än andra. När maten väl satts på tallriken sökes en ledig plats i matsalen med ljus och lykta. Matsalen är full av andra människor och prat blandas med bestickens klirr till ett sorl. Du hittar en plats och sätter dig med några människor du är bekant med från förr och du börjar äta. De pratar om något som verkar vara viktigt men du har svårt att uppfatta vad som sägs på grund av bakgrundsljuden. Enstaka meningar och ord kan du snappa upp men sammanhanget har du svårt att greppa. Några personer skrattar till och du undrar varför. Var det någon som drog ett skämt, som du inte hörde? Hjärnan jobbar för högtryck för att hitta möjliga orsaker till skrattet och du iakttar de andras reaktioner som vägledning för hur du bör bete dig. Du känner att du inte vågar säga något eftersom du är rädd för att säga något korkat och irrelevant och därmed göra bort dig inför de andra. Inte heller vill du säga ”va?” alltför ofta eftersom det lätt slutar med att stämningen präglas av irritation. Tanken på om de andra tycker att en är tråkig för att en inte pratar susar genom ditt huvud och gör dig missmodig. När din lunch är väl uppäten säger du att du har en föreläsning som väntar och stiger upp från bordet. På vägen till diskreturneringen har du en känsla av utanförskap eftersom du inte kunde hänga med i diskussionen på samma sätt som alla andra.

Texten ovan är vardag för mig och trots det tycker jag inte det är roligt eftersom det är något som inte är självvalt. Jag har nämligen inte fått välja att födas döv och att använda CI (Cochleaimplantat, kan också kallas för hörselimplantat). CI skapar inte normal hörsel och med CI uppnår min hörselnedsättning en lindrig nivå. Fastän jag också skulle använda olika tekniska hjälpmedel blir jag ändå inte normalhörande för det.

Hörselnedsättningar syns inte på utsidan och kan därmed kallas för ett dolt handikapp. Glasögon syns tydligt men inte hörselimplantat eftersom de delvis finns inne i kroppen och delvis utanpå men är dolda under frisyren. Många människor har sagt åt mig att de knappt märker att jag har en hörselnedsättning och har svårt att tro på det eftersom jag talar tydligt och är som alla andra människor. Jag minns särskilt att min pojkvän blev förvånad när jag i början av förhållandet berättade om min hörselnedsättning och dövhet eftersom han verkligen inte hade märkt något alls. Dock kan det nämnas att han nu ett år senare nog märker att jag har en hörselnedsättning eftersom jag till exempel inte hör vad han säger eller hör fel.

För mig är diskussioner i stora grupper jobbiga eftersom många talar i mun på varandra och samtalsämnena byts i ett raskt tempo vilket gör att jag ofta är ett steg efter alla andra i gruppen. Om det finns bakgrundsljud, till exempel musik, gör det situationen mycket jobbigare än om det är tyst i bakgrunden. Inte heller vill jag säga något förrän jag är säker på att jag känner till diskussionsämnet samt att jag hört rätt. Det är nämligen pinsamt att säga något konstigt och som inte har någon koppling till samtalsämnet. Människors underliga blickar och beteenden är rätt så bestraffande, kan jag intyga efter X antal felsägningar under mina 20 år på jorden.

Det kan också på ytan se ut som om jag hänger med i diskussionen fast jag i själva verket inte gör det. Några ord och meningar kanske jag snappar upp men kontexten har jag inte en blekaste aning om. Personer som känner mig bra kan märka om jag inte hänger med, till exempel säger min syster att det syns i min blick om jag är helt ”pihalla”. Dessutom tar jag på mig mycket motvilligt rollen som den tyste eftersom jag inte kan och vill säga något när jag inte hör vad som diskuteras. Hör jag vad som diskuteras är jag som en annan person och mera pratsam (jag har av familjen fått höra att jag är som en levande radio).

När andra i gruppen skrattar tillsammans och verkar ha roligt kan jag, om jag inte hör, känna mig ledsen och utanför. Jag vill också få vara en del av gemenskapen, som alla andra människor. Kan man inte delta i diskussionen blir man lätt utesluten ur gemenskapen. Dessutom vill jag också kunna få ta del av ”skitsnacket”. Någon kanske nu undrar varför det är så viktigt att också höra ”skitsnacket” och det är för att det skapar samhörighet i gruppen. Dessutom kan man inte hela tiden kan prata om dödsallvarliga saker, hehe.

Tystare ljudmiljöer uppskattas av mig eftersom det gör det lättare för mig att höra vad som sägs. Också diskussioner i mindre grupper eller med ett fåtal personer gör det lättare att hänga med i svängarna. Det finns olika saker man kan tänka på när man talar med en person, som har en hörselnedsättning. Till exempel att tala tydligt utan att skrika samt att inte tala i mun på varandra. Själv har jag några strategier, som jag använder mig av för att öka sannolikheterna för att höra vad människor säger, och de är tyvärr hemligstämplade. Jag upplever också att människor lätt glömmer bort att jag har en hörselnedsättning fastän jag sagt att jag har nedsatt hörsel.

Jag önskar att ni inte genast stämplar mig som ”hon med hörselskadan” utan att ni istället ser mig som en människa. Det är alltid fritt fram att prata med mig eftersom jag inte kommer bita dig i baken. Ifall du försöker få min uppmärksamhet men jag reagerar inte, är det väldigt sannolikt att jag inte hört vad du sagt. Du kan till exempel knacka mig på axeln för att få min uppmärksamhet för då märker jag att du vill säga något. Dessutom slipper du känna dig ignorerad.

22.05.2018 kl. 21:06

Ett mittfinger mot prestationssamhället

Vara duktig i skolan, vara en omtänksam och god vän, prestera bra på jobbet, vara en bra flickvän, ha ett stort socialt umgänge, vara vältränad och se bra ut, åka på resa minst en gång i året samt ha ett snyggt inrett hem.

Kraven är många. Så många att det är lätt att drunkna i dem. Ibland funderar jag på varifrån kraven kommer. Är det jag som är för hård mot mig själv, eller är det samhället som är lite vrickat? Ett samhälle som fokuserar på prestationer? 

Ibland blir jag stressad av alla dessa krav och undrar om jag är den enda i världen som känner så här. Pressen att vara duktig och prestera hela tiden. Pressen på att om du inte studerar får du inget arbete, men om du inte arbetar vid sidan av studierna får du inget jobb i framtiden. Ibland blir pressen så stor av allt som borde göras att jag helt enkelt inte kommer till skott med det jag ska göra. Istället ligger jag i sängen och stirrar i taket och undrar om såna här krav är rimligt. 

Jag upplever också att det finländska samhället inte tolererar misslyckanden och att man som människa inte helt enkelt kan leva upp till alla krav, som jag radade upp i början av inlägget. Utbrändhet hos universitetsstuderanden diskuteras även med jämna mellanrum i medier, vilket gör att jag oroar mig för att utbrändheten någon dag kommer knacka på dörren (hoppas verkligen inte) och ta mig som sitt offer.

Nu har jag lust att lägga fötterna på soffan och skita i det växande diskberget och att en åttasidors essä på engelska ska skrivas. Som en tyst protest mot allt. Ett mittfinger mot prestationssamhället.

16.10.2017 kl. 13:00

Vad vill du bli när du blir stor?

Med jämna mellanrum funderar jag på vad jag lärt mig under tiden på Soc&kom och på vad jag i framtiden kan jobba med. Detta eftersom min utbildning på något känns både bred och flummig. Jag kan nämligen jobba med nästan vad som helst efter examen; till exempel inom FN och EU eller som journalist, politiker, lärare och informatör. 

Det känns på något sätt lite för brett. Ibland känns det som om det skulle vara lättare att studera till exempelvis diplomingenjör eftersom man vet precis vad man kan jobba med i framtiden (och så är också arbetsmöjligheterna goda för ingenjörer). På något sätt skulle det för mig kännas mera motiverande att studera om jag skulle veta vad jag kan jobba med i framtiden samt att jag är garanterad ett jobb efter studierna. Det här skulle då ge mig ett mål att sträva efter, vilket också skulle höja min motivation och som i sin tur skulle leda till handlingar som för mig närmare mitt mål. Nuförtiden är mitt mål att bli färdig politices kandidat någon gång. Typ.

Inte heller kryllar det av arbeten för statsvetare och därför känner jag inte heller någon brådska med att bli färdig från universitetet. Jag vet även att det jag nämnt tidigare kan upplevas som provocerande och att en del människor kanske nu tänker "Vilken otacksam och lat studerande som jomar (=klagar)! Som dessutom lever på våra skattepengar och inte heller förstår att studera snabbt för att få examen! Så dumt!". 

Jag föredrar dock att vara en så kallad "evighetsstuderande" än att jag blir långtidsarbetslös och lever på utkomststöd. Jag tror också att jag inte heller är ensam om att ha funderingar kring min utbildning och framtiden. Dessutom är en arbetslös akademiker det sista jag vill bli. 

13.09.2017 kl. 21:39

Ett öppet brev till FPA

Just nu håller FPA på med en konkurrensutsättning av tolktjänster, och det här hotar teckenspråkiga personers rättigheter samt yrkesverksamma teckenspråkstolkars framtid. Konkurrensutsättningen kommer leda till en lägre servicenivå när bland annat tolkförmedlingens öppethållningstider begränsas, tolkarnas flexibilitet blir lägre när arbetstiden blir begränsad (det blir problematiskt ifall till exempel ett läkarbesök oväntat drar ut på tiden) och att antalet teckenspråkstolkar minskar, vilket leder till att arbetsmöjligheterna för yrkesverksamma teckenspråkstolkar begränsas. Det råder dessutom brist på tolkar som behärskar finlandssvenskt teckenspråk och konkurrensutsättningen kommer inte heller göra situationen bättre.

Att tolktjänsterna begränsas och servicenivån sjunker är inget annat än diskriminering. Det strider mot Finlands grundlag 17§ ”Rättigheterna för dem som använder teckenspråk samt dem som på grund av handikapp behöver tolknings- och översättningshjälp skall tryggas genom lag”. Dessutom strider det mot FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som Finland ratificerade år 2016, och teckenspråkslagen. På grund av det här måste konkurrensutsättningen avbrytas!

Att mina rättigheter som teckenspråkig kringgås, och även att mina möjligheter begränsas, gör mig förbannad! Ifall konkurrensutsättningen inte avbryts, kommer det här att påverka mina studie- och arbetsmöjligheter och mitt vardagsliv rejält. Just nu studerar jag på universitetet och ifall jag blir utan tolk, kommer det leda till att mina studier drar ut på tiden väldigt mycket. En examen som jag kan slutföra på cirka fem år kan istället ta tio år att slutföra. Hur effektivt är det egentligen för Finlands ekonomi med en lång studietid och att jag är närmare 30 år gammal när jag kommer ut i arbetslivet? Det kommer också göra det svårare för mig att förverkliga mina framtidsplaner. Jag behöver helt enkelt tolk för att kunna genomföra mina studier för att sedan därmed kunna förverkliga mina framtidsdrömmar.

Ibland känner jag mig behandlad som en andra klassens medborgare av FPA enbart för att jag har finlandssvenskt teckenspråk som modersmål och konkurrensutsättningen förstärker den här känslan. Jag betalar skatt som alla andra medborgare och har därmed också rätt till en rättvis behandling samt att få service på mitt modersmål.

Det här angår inte enbart döva och deras anhöriga utan också personer med talhandikapp som behöver tolk samt personer som är i behov av skrivtolkning. Egentligen angår det här hela det finländska samhället, och vi kan inte ha ett samhälle som ignorerar mänskliga rättigheter! Det är också år 2017 och jag vill bli lika behandlad som alla andra 20-åringar!

 

Det finns en adress på internet (här) som du kan underteckna ifall du också vill avbryta konkurrensutsättningen av tolktjänster.

28.05.2017 kl. 21:28

Glädje och sorg går hand i hand genom livet

På samma sätt som att glädje är en naturlig del av livet är också sorg det. Egentligen kan vad som helst vara sorg. Till exempel att någon människa / ett husdjur dör, en relation som tar slut eller en flytt. Sorgekänslorna känns emellanåt överväldigande och speciellt i början känns det som om mattan plötsligt rycks undan en och att en lever i en ”bubbla”, isolerad från omvärlden.

På något vis upplever jag att det finländska samhället helst ”trycker undan” sorg. Är det på grund av att det upplevs både sårbart och på något sätt obekvämt? Obekvämt för såväl omgivningen och den sörjande? Inte heller talas det särskilt ofta om sorg i det finländska samhället utan det göms istället undan i något hörn och diskuteras när det skett en större samhällshändelse. Oftare talas det om hur man ska uppnå lycka i livet, och det verkar på något sätt vara som om man förbiser mycket i jakten på ”den perfekta lyckan”.

Jag har dessutom hört någonstans att sorg inte är ett problem som ska lösas, vilket är sant. Sorg består av känslor, som kan växla i intensitet med tiden. Känslor är dessutom inte ett ”problem” utan det är något naturligt som alla människor har. Med tiden förändras också sorgen och man lever också med den. Till exempel känner jag fortfarande sorg för att min moffa inte längre finns på jorden fastän det gått över tio år sedan han dog.  

Ofta kan man uppleva i samband med någons dödsfall att något skulle man ännu ha kunnat göra medan den personen var vid liv. Jag tror det är ofta känslorna av otillräcklighet som spelar in och detta är något man också får acceptera och försonas med. Livet kan också förändras rejält efter någons död och en kan också få nya perspektiv på saker och ting. För att man ska kunna leva vidare måste man kunna gå rakt igenom sorgen, inte ”gå runt”. Förr eller senare kommer nämligen sorgen ikapp, och då är den kanske tusen gånger värre.

Jag anser att en utomstående person ska inte säga åt en sörjande ”livet går vidare och allt blir bra till slut. Den som dött lider inte längre och den har nog det bra nu”. Det kan upplevas som förminskande och som ett försök till att släta över sorgen. Det viktigaste är bara att finnas till och lyssna, och det räcker helt bra.

Glädje och sorg går helt enkelt hand i hand genom hela livet.

19.04.2017 kl. 16:52

Finns det skillnader mellan västra och östra Helsingfors?

I och med att jag bott cirka ett halvt år i Helsingfors har jag inte kunnat låta bli att fundera på några saker. Nämligen om det existerar skillnader mellan olika stadsdelar i såväl västra som östra Helsingfors. Några skillnader har jag hittills noterat men de är säkert inga absoluta sanningar om att "invånarna i den här stadsdelen är si och så medan invånarna i den där stadsdelen är sådana typer". Jag har dessutom aldrig bott i östra Helsingfors så jag kan också ha misstagit mig på någon punkt.

En sak jag märker tydligt av är fördelningen mellan finländare och människor med utländskt ursprung. I östra Helsingfors ser jag oftare människor med utländskt ursprung och hör därmed också flera olika främmande språk, vilka jag även tycker är spännande att höra på! I mina hemkvarter ser jag inte så ofta människor med utländsk härstamning och hör inte heller ofta olika främmande språk. Det mest spännande man kan höra i bussen är om någon talar svenska (och då brukar jag smyglyssna. Förlåt). 

En annan sak jag också lagt märke till att alkoholisterna verkar vara flera i de östra delarna av stan. Ta till exempel en titt vid Itis så vet du vad jag menar. På min hemgata har jag knappt stött på en enda alkoholist och till Tölö torg ska man bege sig till ifall man vill stöta på alkoholister. 

På något sätt upplever jag västra Helsingfors som lugnare och tryggare jämfört med östra Helsingfors. Dock undrar jag om jag inte råkar vara "hemmablind" och bara ser de goda sakerna i att bo där jag råkar bo. Det måste säkert finnas lugnare och tryggare områden i östra Helsingfors. Jag undrar dessutom om östra Helsingfors klarar av att leva upp till sitt ökända rykte. 

Men existerar verkligen dessa skillnader? Finns också risken att skillnaderna kan öka mellan dessa olika områden? Jag hoppas verkligen att Helsingfors inte blir mera segregerat än vad det är nu och blir mer likt New York med sina slumområden.

09.03.2017 kl. 11:21

Om att tindra

I likhet med många andra unga i min ålder har jag också Tinder. Dock ser jag det som något roligt tidsfördriv och inget seriöst. Det är rätt trevligt att se bilder på snyggingar och kanske svepa höger. I och med att jag svept både höger och vänster ett tag, har jag upptäckt att det finns fyra olika typer av människor på Tinder (generellt sett).

Den som är ute efter ett förhållande. Redan i personens profil kan man mellan raderna avläsa att personen är seriös och ute efter något mera långvarigt. Ofta står det till och med något om hurudan dejt personen drömmer om.

Den som vill ligga. För personen spelar det ingen större roll vem det är, bara den får ligga. På Tinder brukar det här ta sig i uttryck att personen relativt snabbt frågar vad en är ute efter.

Den som är desperat. Får den här personen en match med någon, blir den som besatt. Personen nästan limmar sig på en och frågorna bara haglar, vilket leder till att en känner sig kvävd och vill "unmatcha" personen.

Den som inte tar Tinder seriöst. Tinder ses bara som en kul grej och inget allvarligt. Personens motto lyder "om det händer, så händer det". Personen brukar inte heller orka skriva så mycket.

En annan sorts social kod verkar också existera på Tinder. Det är tydligen normalt att skriva några meningar för att sluta helt. Eller att komma med "förslag". Eller något annat som man i vanliga fall inte skulle säga eller göra i det verkliga livet.

Tinder är även rätt ytlig eftersom man bara ser en bild av personen och möjligtvis en kort profilbeskrivning. Man kan alltså inte till 100 procent veta hur personen är eftersom det ofta är en fasad man ser. Dessutom vet man inte heller om man på riktigt passar ihop med personen, eftersom skriven text är något helt annat än människomöten.

Tinder är tydligen ett kapitel för sig.

 

För den oinvigde: Tinder är en dejtingapp, som går ut på att man sveper höger eller vänster när man ser någons bild. Sveper man höger betyder det "like" och sveper man vänster betyder det "unlike". Om två personer sveper höger på varandras bilder, blir det en "match" och de kan börja skriva med varandra. Om den ena sveper vänster, händer ingenting.

 

28.01.2017 kl. 21:11

Lycka för en studerande är...

Att hitta ett paket köttfärs med 30 procents rabatt i mataffären
30 procent är jättemycket för en studerande och dessutom sportar en med att hitta så billig mat som möjligt utan att pruta på kvaliteten.

Att åka kollektivt med studentrabatt (=halva biljettpriset)
Här i huvudstadsregionen kostar det skjortan att åka kollektivt utan studentrabatt. På något sätt tycker jag lite synd om människor som inte är studerande och därmed är tvungna att betala fullt pris.

Att äta lunch för 2,60€
I det priset ingår sallad, varmrätt och bröd. Det är lyxigt med billig studentlunch. Som en följd av det här tycker jag att 8€ för en normal lunch är dyrt.

Att få rabatt enbart genom att visa studiekortet
I bästa fall kan man också få gratis inträde till exempelvis museer.

Att bli bjuden på mat av någon
Mat är nämligen den största utgiftsposten (äta bör man, annars dör man). En gratis måltid förgyller dagen.

Att inga brev från Fpa dimper ned i brevlådan
Det ska tas som ett gott tecken. Hör inte Fpa av sig är allt frid och fröjd (oftast).

Att hinna med en sista buss hem
Det är dyrt att åka taxi och det känns lite surt att punga ut 20€ för en taxiresa. Dessutom är det inte roligt att stå på busshållplatsen och fundera vad en ska göra resten av natten när bussen åkt ifrån en.

Att få pengarna att räcka till hela månaden
Jag kan sova gott om natten och ändå leva loppan. Ett sätt att få pengarna att räcka till är att inte köpa sådant en inte behöver.

28.11.2016 kl. 23:14

Inget slår ett möte ansikte mot ansikte

Med en text ser man bara ord. Ord som bildar meningar. Meningar som bildar rader. Rader som bildar stycken. Stycken som bildar en text. En text, som ändå bara består av ord. Ord. Platta ord, lätta att missförstå och lätta att börja grubbla över deras betydelse. Ett ord som betyder en viss sak för någon, kan betyda något helt annat för en annan. Därför är texter ibland så platta och lätta att missförstå. Det här märks speciellt om man chattar med någon till exempel på Facebook eller WhatsApp.

Hjärnan jobbar för fullt med att hitta på smarta formuleringar och fingrarna sveper snabbt över tangentbordet, samtidigt som man försöker förstå och tolka motpartens ord. Ibland finns emojis (smileyn) i meddelandet och de kan i vissa fall ersätta ord. Ändå kan emojis misstolkas. Du ser bara emojin och inget annat (i bästa fall finns det ord som "kompletterar"). Du hör inte motpartens röst, ser inte motpartens kroppsspråk eller ansikte och kan inte alla gånger tolka saken i rätt sammanhang. Det hjälper inte ens att du känt personen i typ 100 år för det kan ändå bli rätt knasigt. I och med bristen på kroppsspråk, blir det svårare att svara på ett "ändamålsenligt sätt" och det kan även leda till att motparten misstolkar ditt svar.

På grund av det här är jag inte förtjust i att chatta en längre stund med människor på Facebook och WhatsApp. Allting blir så platt och stelt eftersom jag bara ser ord och eventuella emojis. Det är allt. Det är betydligt lättare och roligare att tala med någon ansikte mot ansikte. Du ser hur personen reagerar, hör vad hen säger och så vidare. På basen av det här är det enklare att veta vad man ska säga och reagera eller inte säga och reagera. 

På något sätt tycker jag det är tråkigt att chattandet får för mycket tid idag medan samtal människor emellan får inte lika mycket tid (speciellt bland ungdomar i min ålder). Tänk så många missförstånd som skett och som kanske också i värsta fall förstört människorelationer. Dessutom är det trevligare att se på en riktig människa än på en minimal mobilskärm.

20.07.2016 kl. 15:54

Elin / 20 år / Helsingfors

Studerar statskunskap vid Helsingfors universitet och har studerat finlandssvenskt teckenspråk på Humak. Gillar att filosofera om allt möjligt mellan himmel och jord varav en del präntas ned på den här bloggen.

 

 

 

 

Populära inlägg

Ett ofrivilligt utanförsskap

Att cykla i Helsingfors

Att gå i gymnasiet med en hörselnedsättning

En månad som universitetsstuderande

Om tvåspråkighet

Vaccinets vara eller inte vara

En månad med två CI

Prestationshets