Ett öppet brev till FPA

Just nu håller FPA på med en konkurrensutsättning av tolktjänster, och det här hotar teckenspråkiga personers rättigheter samt yrkesverksamma teckenspråkstolkars framtid. Konkurrensutsättningen kommer leda till en lägre servicenivå när bland annat tolkförmedlingens öppethållningstider begränsas, tolkarnas flexibilitet blir lägre när arbetstiden blir begränsad (det blir problematiskt ifall till exempel ett läkarbesök oväntat drar ut på tiden) och att antalet teckenspråkstolkar minskar, vilket leder till att arbetsmöjligheterna för yrkesverksamma teckenspråkstolkar begränsas. Det råder dessutom brist på tolkar som behärskar finlandssvenskt teckenspråk och konkurrensutsättningen kommer inte heller göra situationen bättre.

Att tolktjänsterna begränsas och servicenivån sjunker är inget annat än diskriminering. Det strider mot Finlands grundlag 17§ ”Rättigheterna för dem som använder teckenspråk samt dem som på grund av handikapp behöver tolknings- och översättningshjälp skall tryggas genom lag”. Dessutom strider det mot FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som Finland ratificerade år 2016, och teckenspråkslagen. På grund av det här måste konkurrensutsättningen avbrytas!

Att mina rättigheter som teckenspråkig kringgås, och även att mina möjligheter begränsas, gör mig förbannad! Ifall konkurrensutsättningen inte avbryts, kommer det här att påverka mina studie- och arbetsmöjligheter och mitt vardagsliv rejält. Just nu studerar jag på universitetet och ifall jag blir utan tolk, kommer det leda till att mina studier drar ut på tiden väldigt mycket. En examen som jag kan slutföra på cirka fem år kan istället ta tio år att slutföra. Hur effektivt är det egentligen för Finlands ekonomi med en lång studietid och att jag är närmare 30 år gammal när jag kommer ut i arbetslivet? Det kommer också göra det svårare för mig att förverkliga mina framtidsplaner. Jag behöver helt enkelt tolk för att kunna genomföra mina studier för att sedan därmed kunna förverkliga mina framtidsdrömmar.

Ibland känner jag mig behandlad som en andra klassens medborgare av FPA enbart för att jag har finlandssvenskt teckenspråk som modersmål och konkurrensutsättningen förstärker den här känslan. Jag betalar skatt som alla andra medborgare och har därmed också rätt till en rättvis behandling samt att få service på mitt modersmål.

Det här angår inte enbart döva och deras anhöriga utan också personer med talhandikapp som behöver tolk samt personer som är i behov av skrivtolkning. Egentligen angår det här hela det finländska samhället, och vi kan inte ha ett samhälle som ignorerar mänskliga rättigheter! Det är också år 2017 och jag vill bli lika behandlad som alla andra 20-åringar!

 

Det finns en adress på internet (här) som du kan underteckna ifall du också vill avbryta konkurrensutsättningen av tolktjänster.

Publicerad 28.05.2017 kl. 21:28

Glädje och sorg går hand i hand genom livet

På samma sätt som att glädje är en naturlig del av livet är också sorg det. Egentligen kan vad som helst vara sorg. Till exempel att någon människa / ett husdjur dör, en relation som tar slut eller en flytt. Sorgekänslorna känns emellanåt överväldigande och speciellt i början känns det som om mattan plötsligt rycks undan en och att en lever i en ”bubbla”, isolerad från omvärlden.

På något vis upplever jag att det finländska samhället helst ”trycker undan” sorg. Är det på grund av att det upplevs både sårbart och på något sätt obekvämt? Obekvämt för såväl omgivningen och den sörjande? Inte heller talas det särskilt ofta om sorg i det finländska samhället utan det göms istället undan i något hörn och diskuteras när det skett en större samhällshändelse. Oftare talas det om hur man ska uppnå lycka i livet, och det verkar på något sätt vara som om man förbiser mycket i jakten på ”den perfekta lyckan”.

Jag har dessutom hört någonstans att sorg inte är ett problem som ska lösas, vilket är sant. Sorg består av känslor, som kan växla i intensitet med tiden. Känslor är dessutom inte ett ”problem” utan det är något naturligt som alla människor har. Med tiden förändras också sorgen och man lever också med den. Till exempel känner jag fortfarande sorg för att min moffa inte längre finns på jorden fastän det gått över tio år sedan han dog.  

Ofta kan man uppleva i samband med någons dödsfall att något skulle man ännu ha kunnat göra medan den personen var vid liv. Jag tror det är ofta känslorna av otillräcklighet som spelar in och detta är något man också får acceptera och försonas med. Livet kan också förändras rejält efter någons död och en kan också få nya perspektiv på saker och ting. För att man ska kunna leva vidare måste man kunna gå rakt igenom sorgen, inte ”gå runt”. Förr eller senare kommer nämligen sorgen ikapp, och då är den kanske tusen gånger värre.

Jag anser att en utomstående person ska inte säga åt en sörjande ”livet går vidare och allt blir bra till slut. Den som dött lider inte längre och den har nog det bra nu”. Det kan upplevas som förminskande och som ett försök till att släta över sorgen. Det viktigaste är bara att finnas till och lyssna, och det räcker helt bra.

Glädje och sorg går helt enkelt hand i hand genom hela livet.

Publicerad 19.04.2017 kl. 16:52

Finns det skillnader mellan västra och östra Helsingfors?

I och med att jag bott cirka ett halvt år i Helsingfors har jag inte kunnat låta bli att fundera på några saker. Nämligen om det existerar skillnader mellan olika stadsdelar i såväl västra som östra Helsingfors. Några skillnader har jag hittills noterat men de är säkert inga absoluta sanningar om att "invånarna i den här stadsdelen är si och så medan invånarna i den där stadsdelen är sådana typer". Jag har dessutom aldrig bott i östra Helsingfors så jag kan också ha misstagit mig på någon punkt.

En sak jag märker tydligt av är fördelningen mellan finländare och människor med utländskt ursprung. I östra Helsingfors ser jag oftare människor med utländskt ursprung och hör därmed också flera olika främmande språk, vilka jag även tycker är spännande att höra på! I mina hemkvarter ser jag inte så ofta människor med utländsk härstamning och hör inte heller ofta olika främmande språk. Det mest spännande man kan höra i bussen är om någon talar svenska (och då brukar jag smyglyssna. Förlåt). 

En annan sak jag också lagt märke till att alkoholisterna verkar vara flera i de östra delarna av stan. Ta till exempel en titt vid Itis så vet du vad jag menar. På min hemgata har jag knappt stött på en enda alkoholist och till Tölö torg ska man bege sig till ifall man vill stöta på alkoholister. 

På något sätt upplever jag västra Helsingfors som lugnare och tryggare jämfört med östra Helsingfors. Dock undrar jag om jag inte råkar vara "hemmablind" och bara ser de goda sakerna i att bo där jag råkar bo. Det måste säkert finnas lugnare och tryggare områden i östra Helsingfors. Jag undrar dessutom om östra Helsingfors klarar av att leva upp till sitt ökända rykte. 

Men existerar verkligen dessa skillnader? Finns också risken att skillnaderna kan öka mellan dessa olika områden? Jag hoppas verkligen att Helsingfors inte blir mera segregerat än vad det är nu och blir mer likt New York med sina slumområden.

Publicerad 09.03.2017 kl. 11:21

Om att tindra

I likhet med många andra unga i min ålder har jag också Tinder. Dock ser jag det som något roligt tidsfördriv och inget seriöst. Det är rätt trevligt att se bilder på snyggingar och kanske svepa höger. I och med att jag svept både höger och vänster ett tag, har jag upptäckt att det finns fyra olika typer av människor på Tinder (generellt sett).

Den som är ute efter ett förhållande. Redan i personens profil kan man mellan raderna avläsa att personen är seriös och ute efter något mera långvarigt. Ofta står det till och med något om hurudan dejt personen drömmer om.

Den som vill ligga. För personen spelar det ingen större roll vem det är, bara den får ligga. På Tinder brukar det här ta sig i uttryck att personen relativt snabbt frågar vad en är ute efter.

Den som är desperat. Får den här personen en match med någon, blir den som besatt. Personen nästan limmar sig på en och frågorna bara haglar, vilket leder till att en känner sig kvävd och vill "unmatcha" personen.

Den som inte tar Tinder seriöst. Tinder ses bara som en kul grej och inget allvarligt. Personens motto lyder "om det händer, så händer det". Personen brukar inte heller orka skriva så mycket.

En annan sorts social kod verkar också existera på Tinder. Det är tydligen normalt att skriva några meningar för att sluta helt. Eller att komma med "förslag". Eller något annat som man i vanliga fall inte skulle säga eller göra i det verkliga livet.

Tinder är även rätt ytlig eftersom man bara ser en bild av personen och möjligtvis en kort profilbeskrivning. Man kan alltså inte till 100 procent veta hur personen är eftersom det ofta är en fasad man ser. Dessutom vet man inte heller om man på riktigt passar ihop med personen, eftersom skriven text är något helt annat än människomöten.

Tinder är tydligen ett kapitel för sig.

 

För den oinvigde: Tinder är en dejtingapp, som går ut på att man sveper höger eller vänster när man ser någons bild. Sveper man höger betyder det "like" och sveper man vänster betyder det "unlike". Om två personer sveper höger på varandras bilder, blir det en "match" och de kan börja skriva med varandra. Om den ena sveper vänster, händer ingenting.

 

Publicerad 28.01.2017 kl. 21:11

Lycka för en studerande är...

Att hitta ett paket köttfärs med 30 procents rabatt i mataffären
30 procent är jättemycket för en studerande och dessutom sportar en med att hitta så billig mat som möjligt utan att pruta på kvaliteten.

Att åka kollektivt med studentrabatt (=halva biljettpriset)
Här i huvudstadsregionen kostar det skjortan att åka kollektivt utan studentrabatt. På något sätt tycker jag lite synd om människor som inte är studerande och därmed är tvungna att betala fullt pris.

Att äta lunch för 2,60€
I det priset ingår sallad, varmrätt och bröd. Det är lyxigt med billig studentlunch. Som en följd av det här tycker jag att 8€ för en normal lunch är dyrt.

Att få rabatt enbart genom att visa studiekortet
I bästa fall kan man också få gratis inträde till exempelvis museer.

Att bli bjuden på mat av någon
Mat är nämligen den största utgiftsposten (äta bör man, annars dör man). En gratis måltid förgyller dagen.

Att inga brev från Fpa dimper ned i brevlådan
Det ska tas som ett gott tecken. Hör inte Fpa av sig är allt frid och fröjd (oftast).

Att hinna med en sista buss hem
Det är dyrt att åka taxi och det känns lite surt att punga ut 20€ för en taxiresa. Dessutom är det inte roligt att stå på busshållplatsen och fundera vad en ska göra resten av natten när bussen åkt ifrån en.

Att få pengarna att räcka till hela månaden
Jag kan sova gott om natten och ändå leva loppan. Ett sätt att få pengarna att räcka till är att inte köpa sådant en inte behöver.

Publicerad 28.11.2016 kl. 23:14

Inget slår ett möte ansikte mot ansikte

Med en text ser man bara ord. Ord som bildar meningar. Meningar som bildar rader. Rader som bildar stycken. Stycken som bildar en text. En text, som ändå bara består av ord. Ord. Platta ord, lätta att missförstå och lätta att börja grubbla över deras betydelse. Ett ord som betyder en viss sak för någon, kan betyda något helt annat för en annan. Därför är texter ibland så platta och lätta att missförstå. Det här märks speciellt om man chattar med någon till exempel på Facebook eller WhatsApp.

Hjärnan jobbar för fullt med att hitta på smarta formuleringar och fingrarna sveper snabbt över tangentbordet, samtidigt som man försöker förstå och tolka motpartens ord. Ibland finns emojis (smileyn) i meddelandet och de kan i vissa fall ersätta ord. Ändå kan emojis misstolkas. Du ser bara emojin och inget annat (i bästa fall finns det ord som "kompletterar"). Du hör inte motpartens röst, ser inte motpartens kroppsspråk eller ansikte och kan inte alla gånger tolka saken i rätt sammanhang. Det hjälper inte ens att du känt personen i typ 100 år för det kan ändå bli rätt knasigt. I och med bristen på kroppsspråk, blir det svårare att svara på ett "ändamålsenligt sätt" och det kan även leda till att motparten misstolkar ditt svar.

På grund av det här är jag inte förtjust i att chatta en längre stund med människor på Facebook och WhatsApp. Allting blir så platt och stelt eftersom jag bara ser ord och eventuella emojis. Det är allt. Det är betydligt lättare och roligare att tala med någon ansikte mot ansikte. Du ser hur personen reagerar, hör vad hen säger och så vidare. På basen av det här är det enklare att veta vad man ska säga och reagera eller inte säga och reagera. 

På något sätt tycker jag det är tråkigt att chattandet får för mycket tid idag medan samtal människor emellan får inte lika mycket tid (speciellt bland ungdomar i min ålder). Tänk så många missförstånd som skett och som kanske också i värsta fall förstört människorelationer. Dessutom är det trevligare att se på en riktig människa än på en minimal mobilskärm.

Publicerad 20.07.2016 kl. 15:54

Att gå i gymnasiet med en hörselnedsättning

I och med att jag på lördag blir student har jag också hunnit reflektera över min tid i PG (=Pedersöre gymnasium). Allra tydligast minns jag första dagen i gymnasiet. Det kändes hemskt och jag ville åka hem, lägga mig under täcket och aldrig mer komma tillbaka. Jag funderade till och med på att hoppa av gymnasiet redan under första dagen men bestämde mig för att i alla fall ge gymnasiet en chans. En chans som jag aldrig ångrat.

För varje dag som gick trivdes jag allt bättre. En dag upptäckte jag att att jag trivdes betydligt bättre i PG än vad jag gjort i högstadiet (högstadietiden är förresten något jag helst vill förpassa till minnets mörka vrår). Enligt mig ger en liten gymnasieskola en bra grogrund till trivsel. En stor gymnasieskola känns inte lika trevlig och mysig på samma sätt.

Det finns flera faktorer som inverkat på att jag trivts i gymnasiet och den här gången tar jag upp en faktor: tillgänglighet. I det här sammanhanget menar jag att gymnasieskolan är tillgänglig för en studerande med hörselnedsättning genom man vidtar olika åtgärder. Innan jag började gymnasiet fick rektorn vetskap om att jag har en hörselnedsättning, och att det behövdes olika åtgärder för att det skulle vara möjligt för mig att studera. Akustikplattor lades upp i ett klassrum och jag skaffade FM-apparat samt tolk. FM-apparaten var förresten något helt nytt för lärarna så vi fick ha en info-dag där de fick veta mera om hur apparaten fungerar och så. Men mycket mera än så fick de lära sig under gymnasietiden, hehe. 

Om du som läsare har en hörselnedsättning och funderar på att gå i gymnasiet, gör det! Du ångrar dig knappast och får dessutom en bred allmänbildning (och kompisar!). Kom då ihåg att informera gymnasierektorn samt lärarna om att du har en hörselnedsättning och se till att du får den utrustning du behöver (till exempel FM-apparat, akustikplattor i klassrummen och teckenspråks-/skrivtolk) för att klara av gymnasiestudierna. Det är också bra att informera dina skolkompisar om att du har en hörselnedsättning så att de blir medvetna om det (och inte blir fundersamma om du säger "va?" en tredje gång).

Jag upplevde dessutom att de flesta av lärarna var positivt inställda till att en studerande med hörselnedsättning skulle börja i "deras skola". Det hände då och då under gymnasietiden att lärarna frågade mig om något särskilt de borde tänka på då de undervisar eller om något annat som hade samband med hörselnedsättningen. Personligen kändes det bra att lärarna kunde ta hänsyn till hörselnedsättningen, så att jag kunnat följa med undervisningen på samma villkor som andra gymnasiestuderande.

Det finns förresten några lärare i PG, som jag tycker har gjort ett jättebra jobb, och jag är glad för att jag fått ha dem som lärare! Nina, som leder en med fast hand genom språkets snåriga skog och hjälper en att undvika de största vattenpölarna. Dessutom är hon snäll och har en fin handstil. Tom är väldigt kunnig i de ämnen han undervisar och har dessutom en förmåga att liva upp tråkiga historialektioner. Han väckte även mitt intresse för samhällslära. Roger är också väldigt kunnig i sina ämnen (psykologi och religion) och delar också med sig av de visdomar han samlat på sig under livets gång. Dessutom har Roger ett hjärta av guld. Om ni (Nina, Tom och Roger) råkar läsa detta, ska ni veta att ni är guld värda!

Jag är väldigt glad för att jag valde att gå i Pedersöre gymnasium, då jag fick ha bra lärare och dessutom fick jag många nya kompisar. En bättre gymnasieskola kan man definitivt inte hitta!

 

Publicerad 01.06.2016 kl. 17:30

Studentskrivningarna är överskattade

Alla som går i gymnasiet i Finland ställs någon gång inför det faktum att det ska skrivas studentprov i minst fyra ämnen för att man ska få lov att bära den vita mössan. Jag själv har också gått i gymnasiet och skrivit sju ämnen i studentskrivningarna, och blir därmed student i vår. Däremot är inte studentskrivningarna en dans på rosor och de är till och med lite överskattade.

För det första, så mäter studentproven inte bara faktakunskap, utan också hur bra du klarar av att hantera stress och hur väl du kan spotta ur dig välskrivna svar på högst sex timmar. Om du däremot inte är bra på att hantera stress och dessutom skriver långsamt, är risken stor för att du istället flippar ut under provsituationen.

För det andra mäter studentproven bland annat hur "up-to-date" du är. Ibland kan också frågorna i studentprovet verka vara tagna ur luften (provet i hälsokunskap är ett praktexempel på detta). Det är visserligen bra att vara "up-to-date" men tyngdpunkten ska väl inte ligga på det, eller?

För det tredje har studentprovet inte så stor betydelse på lång sikt. Visserligen har det betydelse när du ansöker till olika skolor. Däremot ligger tyngdpunkten oftare på inträdesprovet (som för övrigt oftare mäter dina kunskaper om ämnet och inte något annat) än på studentbetyget. Dessutom frågar sällan en framtida arbetsgivare om ditt studentbetyg.

För det fjärde mäter inte studentproven alla förmågor en människa kan ha, till exempel social kompetens eller kreativitet. Dessa förmågor är också viktiga. Inte enbart faktakunskap.

Ärligt talat undrar jag varför jag stressat upp mig för en ynka pappersbit, som jag kommer att få i juni tillsammans med min studentmössa. Nåväl, kanske det ändå trots allt inte var en onödig erfarenhet. Jag har ju nämligen fått lära mig mycket om mig själv, till exempel hur jag reagerar vid stark stress och tidspress. Den kunskapen kanske kommer till nytta om sisådär tio, tjugo år. Dessutom ska man väl också vara med om alla möjliga saker (bland annat studentskrivningar) innan man fyller 100 år och hamnar på ålderdomshem... 

Publicerad 04.04.2016 kl. 12:57

Terrorism har ingen religion

Vid händelser såsom terrordåden i Bryssel, brukar det alltid finnas någon som skyndar sig med att gapa något i stil med ”Stäng gränserna! Flyktingarna är orsaken till detta!”, “Förbjud islam!”, “Förbjud religion!” och så vidare. Varför gapar ingen om “Förbjud terrorism!”?

Terrorism har ingen religion. Terrorism uppstår ur hat. Hat som uppstår på grund av orättvisor i samhället. Hat och orättvisor, som egentligen inte har något samband med religion.

Alla muslimer är inte terrorister. Alla terrorister är inte muslimer. Till exempel var den norske terroristen Breivik inte muslim. Ändå dödade han kallsinnigt flera oskyldiga människor. Ingen talade om hans religionstillhörighet. Däremot talades det om terrordådet.

Religion i sig orsakar ingenting. Vad människor gör med religionen får konsekvenser, och dessa konsekvenser kan variera. Orsaken till att konsekvenser uppstår är nämligen människans fria vilja. Människan kan alltså göra det som faller henne in. Vill hon till och med utrota sig själv, har hon möjlighet till det.

På tal om terrorism, spelar den mänskliga hjärnan en nyckelroll. Inte någon religion.

Publicerad 23.03.2016 kl. 15:22

Traktorer + Helsingfors = sant

Idag när jag såg en nyhetsbild med en fin rad av parkerade traktorer på Senatstorget i Helsingfors kunde jag inte låta bli att skratta. Det såg nämligen rätt komiskt ut med traktorer på torget mitt i  huvudstaden. Där jag bor, är det nästan mer regel än undantag att man ser en traktor eller fler parkerad på torget. Gör man samma sak i Helsingfors blir folk förvånade.

Trots komiken med traktorer i "storstan", förstår jag ändå böndernas situation utan att själv vara bonde.

Publicerad 11.03.2016 kl. 22:28

Elin / 19 år / Helsingfors

Studerar statskunskap på HU och finlandssvenskt teckenspråk på Humak. Gillar att filosofera om allt möjligt mellan himmel och jord varav en del präntas ned på den här bloggen.

 

 

 

 

Populära inlägg

Att cykla i Helsingfors

Att gå i gymnasiet med en hörselnedsättning

En månad som universitetsstuderande

Om tvåspråkighet

Vaccinets vara eller inte vara

En månad med två CI

Prestationshets