Alla föreläsare kan inte undervisa

Efter tre år på universitetet med många olika föreläsare har jag märkt en sak. Nämligen att många är väldigt dåliga på att anpassa undervisningen så att alla kan delta på samma villkor.

Jag minns särskilt en sak från min första vecka på Soc&kom då vi skulle göra en datorövning. Mina tolkar satt mitt emot mig och tecknade vad föreläsaren sade. Föreläsaren kom fram till mig och sade att tolkarna får hjälpa mig med övningen eftersom de (tolkarna) säkert är mina assistenter och att jag "säkert inte klarar av det på grund av hörselskadan". Tolkarna sade ifrån och sade att de enbart tolkar, inget annat.

Ni kan tro att föreläsaren fick en idiotstämpel av mig.

Som fortsättning på tolktemat händer det emellanåt att en del föreläsare talar till tolkarna fastän de egentligen ska prata med mig. När detta händer känner jag att föreläsarna inte respekterar mig samt underskattar mina kognitiva förmågor. Jag kan också tala, inte enbart teckna. Dessutom är tolkarna inte mina assistenter, som tidigare nämnt.

Tolkarna har nämligen ingenting med mina tenter och essäer att göra.

En klassiker är att vissa föreläsare ser livrädda ut då jag ger min FM-apparat till dem. De undrar med darr i rösten om manicken bandar in allting som sägs. Jag brukar svara kort och koncist att den inte bandar in något samt att den bara gör att jag hör föreläsaren bättre.

Tror vissa att Stasi fortfarande existerar?

En annan klassiker är föreläsare som pratar superdupermegasnabbt. Utan en sekunds paus. Detta gör att jag måste spetsa öronen under hela föreläsningen, och ofta trillar jag av kärran efter en stund. När föreläsningen är slut är jag dödstrött, både fysiskt och mentalt, och orkar inte göra något resten av dagen.

Jag minns en annan föreläsning, som var ovanligt dåligt anpassat. Under föreläsningen skulle man bland annat delta i olika namnlekar och annat som krävde att man har god hörsel. Jag gick surt fram till föreläsaren och sade att jag inte kan delta eftersom jag har nedsatt hörsel och kommer inte höra ett skit av vad som sägs. Jag sade också att det inte är möjligt att delta på samma villkor som alla andra och att detta inte heller är jämlikt.

Föreläsaren såg ut som ett stort frågetecken.

Det är så vanligt att föreläsare inte klarar av att anpassa undervisningen så att alla kan följa med på samma villkor. Det kräver faktiskt inte så mycket tid och energi. Dessutom gynnar anpassningar också andra, inte bara mig.

Det är inte svårt att söka upp videoklipp som har undertexter alternativt sätta på textning om sådant finns. Jag ser ingen poäng i att titta på ett videoklipp men bara se bilder och inte veta vad som sägs i klippet. Därtill kan också föreläsarna fråga mig till exempel om det är något de behöver tänka på eller om det är något som behöver göras så att jag kan följa med i undervisningen.

Jag är inte korkad för att jag inte hör. Jag vill bara bli inkluderad och kunna delta på samma villkor som alla andra. Dessutom är det korkat att exkludera studerande från undervisningen.

04.12.2018 kl. 12:49

Ett pris som årets medlem

I lördags deltog jag i föreningen Finlandssvenska teckenspråkiga rf:s (FST) årsfest i Fiskars. Jag antog att det skulle vara som vilken årsfest som helst med god mat, bra sällskap och prisutdelningar.

Det blev inte så.

Istället överraskades jag av att få priset som årets medlem. Jag hade verkligen inte en blekaste aning om att jag skulle få priset. Jag tänkte nämligen att det finns ju andra aktiva medlemmar så varför jag? Inte har jag gjort något speciellt, tänkte jag.

Tydligen måste jag väl ha gjort något.

Jag och Hufvudstadsbladets chefredaktör Susanna Landor

I motiveringarna till priset stod det att jag gjort det finlandssvenska teckenspråket mera synligt genom till exempel den här bloggen och skrivit om det finlandssvenska teckenspråket i Hufvudstadsbladet (Det finlandssvenska teckenspråket utrotningshotat , Ett ofrivilligt utanförskap , "Livet är inte slut bara för att man har en hörselnedsättning" samt ett videoklipp med några användbara ord på finlandssvenskt teckenspråk). Dessutom har jag deltagit aktivt i LIVS-utbildningarna (här kan du läsa mera om den) och i FST:s verksamhet. 

Hufvudstadsbladet fick också ett pris eftersom tidningen bland annat har på ett positivt sätt följt frågor som berör döva, personer med nedsatt hörsel, teckenspråk samt service på teckenspråk. HBL har gjort att fler är medvetna om dessa frågor.

Naturligtvis publicerades en artikel i HBL om priserna och tidningen ville höra mig för en kommentar. Då jag en timme tidigare fått priset var jag fortfarande rätt uppspelt att jag först inte riktigt visste vad jag skulle svara på frågorna. Dessutom var jag mera van vid att vara den som intervjuar, inte den som blir intervjuad. 

Nästa dag fick jag höra av min moster att en av hennes bekanta hade sett mig i teve. Jag klickade snabbt mig in på Yle Arenan och sökte fram teckenspråkiga nyheterna eftersom jag tänkte att det är mest sannolikt att det finns där. Gissa om jag blev paff då jag såg bilden av mig själv och att det berättades om vad jag gjort i de teckenspråkiga nyheterna

Det här känns som en karusell och människor har också kommit fram till mig i skolan och gratulerat mig för priset. Det har känts roligt men samtidigt också lite overkligt. Har jag verkligen fått pris?

Än så länge har jag fått gå på stan anonymt. Jag är glad för att jag slipper bli jagad av en miljon beundrare, som vill ha min autograf och en selfie med mig.

13.11.2018 kl. 22:08

Från gulis till gamyl

För ett antal år sen klev jag in genom dörrarna till uni. På något sätt kändes det så stort att börja studera vid universitetet. Som om man gör något vettigt med sitt liv. Bildar sig och skaffar mera vett i skallen. Sedan få en magisterexamen och kunna jobba med något som är intressant.

Det chockade mig att plötsligt läsa 500 sidor till en tenta när jag var van vid att läsa 50 sidor till proven i gymnasiet.

På uni fanns många nya människor. Jag kände inte en enda kotte när jag flyttade till Helsingfors. Ska jag vara ärlig kändes det ensamt emellanåt. Lägg till faktorer som ett nytt hem och en ny stad att anpassa sig till och skallen blir rätt tung. Det fanns också en del händelser på det privata planet som gjorde allting extra turbulent.

Samtidigt hade gulisåret sin charm.

Det var kul att gå på olika evenemang och att få prova på konceptet sits. Det var också roligt att få klä upp sig på årsfester och göra sig fin i håret. Gå på galej och komma hem först då solen stiger upp.

Poff, sade det och första året flög förbi.

Andra året tog vid och jag brände nästan ut mig helt. Det blev en stor varningsklocka för mig.

Försökte ändå göra saker jag tyckte om och gick på en del roliga evenemang på fritiden. 

Igen flög det andra året förbi, snabbare än det första. Sommaren kom och det blev dags att jobba på Hufvudstadsbladet och stifta närmare bekantskap med redaktionens "intressanta" kaffemaskin, som spottade ur sig nästan odrickbart kaffe (förlåt om du som läser den här texten jobbar på HBL).

Plötsligt var sommaren slut och det blev höst. Det började bli dags att packa skolväskan med tunga böcker och anteckningsblock och leka flitig student. Tittar i weboodi och studiepoängens antal ser inte lovande ut (men det finns verkligen många orsaker till det. Bland annat extrajobb och andra studier vid sidan av). Funderar om jag får min kandiexamen inom fyra år eller om jag blir en så kallad n:te årets studerande. Den som lever får se, brukar man säga.

Iakttar också de nya gulisarna och känner mig plötsligt som en pensionär. Gulisarnas ögon glittrar av nyfikenhet och de orkar springa från evenemang till evenemang. Jag går sedan på en inledande sits och känner mig gammal som gatan då majoriteten är gulisar. Ännu äldre känner jag mig när gulisarna ser på mig med förskräckta ögon när de inser att jag är på mitt tredje år. Dessutom är de också betydligt ivrigare än mig då de sjunger så taket lyfter. Mina tankar kretsar istället kring när det anses vara legitimt att gå hem för att sova.

Jag har gått och blivit en gamyl.

 

En gång för längesen var min halare (overall på svenska) alldeles gul och fin och utan märken. Idag är den riktigt skitig och börjar vara full med märken. Dessutom har ena benet bytts ut till TF:s röda variant.

11.10.2018 kl. 12:00

Till alla män

Bara för att en kvinna tittar på dig betyder det inte att hon är intresserad.

Bara för att en kvinna pratar med dig betyder det inte att hon är kär.

Bara för att en kvinna pratar med dig betyder det inte att hon vill ha sex.

Bara för att en kvinna inte svarar på meddelanden betyder det inte att hon är intresserad.

Bara för att en kvinna är en öppen person betyder det inte att hon är singel och tillgänglig.

Bara för att en kvinna säger att hon har pojkvän betyder det inte att hon är intresserad av dig.

 

Jag blir trött på alla som har ett paket mellan benen som saknar social kompetens och empati.

 

 

28.09.2018 kl. 17:21

"Va, hur kan du leva utan telefon?"

Min mobiltelefon var på service och jag blev erbjuden en lånetelefon. Jag övervägde för en kort stund att ha en telefon till låns men tackade sedan nej till erbjudandet. Jag tyckte nämligen att det kändes onödigt att hyra en telefon för en veckas tid. En vecka är verkligen ingenting. 

Dessutom ville jag prova på en digital detox.

Under veckan saknade jag inte min telefon. Det kändes så skönt att vara utan! Jag slapp bli stressad och okoncentrerad av mobilens blinkande och darrande. Det var också skönt att vara mera närvarande i nuet. Under veckan funderade jag även ofta på varför man i dagens samhälle hela tiden ska vara anträffbar och svara på meddelanden inom en sekund.

 

Det uppkom endast två tillfällen där en smarttelefon skulle ha kommit till användning. Nämligen att kolla vädret innan en går hemifrån samt att kolla busstidtabeller och -linjer. 

Annars gick det bra att leva utan telefon, som tidigare nämnt. I stället var det människorna i min näromgivning som hade svårt för att jag var utan telefon, och därmed inte anträffbar 24/7. Till exempel en bekant tyckte jag var tokig som levde utan telefon. Hen sade själv att hen inte skulle klara sig utan sin mobil under "en så lång tid".

22.09.2018 kl. 21:31

När jag dör kan mitt modersmål dö ut

Hur skulle det kännas för dig om du inte längre skulle få prata svenska och att du skulle vara tvungen att byta språk? Att du är den sista finländaren med svenska som modersmål. Skulle det inte kännas ganska ensamt och tråkigt?

Mitt modersmål är ett utrotningshotat språk. Den finns på UNESCO:s lista över allvarligt hotade språk i världen. 

Det är det finlandssvenska teckenspråket jag talar om.

När många oroar sig för det svenska språkets ställning i Finland är jag inte alls oroad. Antalet svensktalande är kring 300 000 i Finland. Antalet döva som använder finlandssvenskt teckenspråk i Finland är 90. Det är en mycket större sak att oroa sig för.

Jag är en av de 90 döva. De flesta teckenspråksanvändare är mycket äldre än mig och när de dör kommer antalet språkanvändare minska. Det oroar mig mycket. Det finns inte så många jämnåriga eller yngre som använder mitt modersmål. 

Jag känner mig i bland ensam då det inte finns så många jämnåriga som jag kan kommunicera med på mitt hjärtespråk. Det känns som om jag är lite isolerad. Jag kan känna ett hopp för att teckenspråket kan leva vidare till nästa generation men också hopplöshet. Tänk om ingen av de yngre generationerna lär sig teckenspråket? Eller att den politiska viljan för att främja teckenspråkets ställning i samhället fattas? Eller att ingen forskning görs i det finlandssvenska teckenspråket?

Min familj, som förstår att teckenspråket är viktigt för mig. Min mamma jobbade som teckenspråkstolk fyra år före jag föddes. Därför var det lätt för henne att börja använda språket med mig. Min lillasyster kan lite teckenspråk.

Jag har också i bland funderat på om jag tar språket med mig till graven eftersom jag är bland de yngsta språkanvändarna. Det är en väldigt skrämmande tanke. Att språket dör ut samtidigt som jag dör.

Jag hoppas verkligen att språket kan leva vidare till nästa generation och att flera får chansen att lära sig det finlandssvenska teckenspråket, som är ett vackert och uttrycksfullt språk. Det är också ett språk som ligger närmast mitt hjärta. Därför tänker jag använda teckenspråk med mina framtida barn och ge dem en inblick i dövkulturen. 

Om jag skulle få ett dövt barn är det verkligen inte jordens undergång, fastän en del normalhörande skulle tycka det. Det är ju bara att använda teckenspråk med barnet och det kommer också gå bra för barnet i skolan et cetera. Hur skulle dövhet  och teckenspråk vara ett problem? 

Tvåspråkighet (i det här fallet teckenspråk och talat språk) ger fördelar och är en rikedom. Teckenspråk stöder språkutvecklingen och det talade språket. Om man dessutom kan ett språk väldigt bra har man lättare för att lära sig andra språk. Det är jag själv ett livs levande exempel på.

Jag använde bara teckenspråk tills jag började tala som fyraåring. Mitt cochleaimplantat fick jag som treåring och då kunde jag börja höra. Eftersom jag redan hade ett starkt språk var det lätt för mig att lära mig svenska, som också är mitt modersmål. 

Mina föräldrar, särskilt mamma, hade bestämt redan från början att de skulle använda teckenspråk med mig. De struntade helt i läkarnas och habiliteringshandledarens åsikter om att teckenspråk skulle skada språkutvecklingen (det finns verkligen inga vetenskapliga bevis på att teckenspråk hämmar språkutvecklingen. Tvärtom, det stöder utvecklingen mycket). För mina föräldrar var det inte lätt att kämpa i motvind men tack vare tålamod och envishet betalade det sig 20 år senare. Jag kan nämligen både tala och skriva bra på svenska men också använda teckenspråk. Det har gått bra i skolan för mig och numera studerar jag vid Helsingfors universitet och gör praktik på Hufvudstadsbladet. Utan teckenspråket hade det inte varit möjligt.

En doktorand vid HU har berättat för mig att för CI-barn, med teckenspråk som första språk, har det gått väldigt bra för. Det har gått bra i skolan för dem och de kan både tala tydligt och skriva bra. Tvåspråkighet är alltså till fördel och teckenspråk stöder klart inlärningen av andra språk. Hen hoppas också på att läkarna förändrar sin negativa inställning till teckenspråk.

Eftersom det finns många fördelar att lära sig teckenspråk, både för döva och hörande, vill jag att språket lever vidare. Jag vägrar ge upp. Det är så onödigt att låta någons modersmål dö ut. 

Det finlandssvenska teckenspråket är ett vackert språk, som ligger nära mitt hjärta. Aldrig i livet att jag skulle byta till något annat teckenspråk.

24.07.2018 kl. 16:28

Ett ofrivilligt utanförskap

Hur skulle du känna dig om du inte skulle vara en del av gemenskapen på grund av något som inte är självvalt? Skulle det kännas lite trist? Skulle det kännas lite ensamt? Skulle livet kännas lite gråare?

Solen skiner in genom fönstren och kön till lunchen är meterlång och blir konstant påfylld av människor. Mobilen plockas upp ur fickan under köandets gång och på skärmen står ”29 meddelanden”, en del viktigare än andra. När maten väl satts på tallriken sökes en ledig plats i matsalen med ljus och lykta. Matsalen är full av andra människor och prat blandas med bestickens klirr till ett sorl. Du hittar en plats och sätter dig med några människor du är bekant med från förr och du börjar äta. De pratar om något som verkar vara viktigt men du har svårt att uppfatta vad som sägs på grund av bakgrundsljuden. Enstaka meningar och ord kan du snappa upp men sammanhanget har du svårt att greppa. Några personer skrattar till och du undrar varför. Var det någon som drog ett skämt, som du inte hörde? Hjärnan jobbar för högtryck för att hitta möjliga orsaker till skrattet och du iakttar de andras reaktioner som vägledning för hur du bör bete dig. Du känner att du inte vågar säga något eftersom du är rädd för att säga något korkat och irrelevant och därmed göra bort dig inför de andra. Inte heller vill du säga ”va?” alltför ofta eftersom det lätt slutar med att stämningen präglas av irritation. Tanken på om de andra tycker att en är tråkig för att en inte pratar susar genom ditt huvud och gör dig missmodig. När din lunch är väl uppäten säger du att du har en föreläsning som väntar och stiger upp från bordet. På vägen till diskreturneringen har du en känsla av utanförskap eftersom du inte kunde hänga med i diskussionen på samma sätt som alla andra.

Texten ovan är vardag för mig och trots det tycker jag inte det är roligt eftersom det är något som inte är självvalt. Jag har nämligen inte fått välja att födas döv och att använda CI (Cochleaimplantat, kan också kallas för hörselimplantat). CI skapar inte normal hörsel och med CI uppnår min hörselnedsättning en lindrig nivå. Fastän jag också skulle använda olika tekniska hjälpmedel blir jag ändå inte normalhörande för det.

Hörselnedsättningar syns inte på utsidan och kan därmed kallas för ett dolt handikapp. Glasögon syns tydligt men inte hörselimplantat eftersom de delvis finns inne i kroppen och delvis utanpå men är dolda under frisyren. Många människor har sagt åt mig att de knappt märker att jag har en hörselnedsättning och har svårt att tro på det eftersom jag talar tydligt och är som alla andra människor. Jag minns särskilt att min pojkvän blev förvånad när jag i början av förhållandet berättade om min hörselnedsättning och dövhet eftersom han verkligen inte hade märkt något alls. Dock kan det nämnas att han nu ett år senare nog märker att jag har en hörselnedsättning eftersom jag till exempel inte hör vad han säger eller hör fel.

För mig är diskussioner i stora grupper jobbiga eftersom många talar i mun på varandra och samtalsämnena byts i ett raskt tempo vilket gör att jag ofta är ett steg efter alla andra i gruppen. Om det finns bakgrundsljud, till exempel musik, gör det situationen mycket jobbigare än om det är tyst i bakgrunden. Inte heller vill jag säga något förrän jag är säker på att jag känner till diskussionsämnet samt att jag hört rätt. Det är nämligen pinsamt att säga något konstigt och som inte har någon koppling till samtalsämnet. Människors underliga blickar och beteenden är rätt så bestraffande, kan jag intyga efter X antal felsägningar under mina 20 år på jorden.

Det kan också på ytan se ut som om jag hänger med i diskussionen fast jag i själva verket inte gör det. Några ord och meningar kanske jag snappar upp men kontexten har jag inte en blekaste aning om. Personer som känner mig bra kan märka om jag inte hänger med, till exempel säger min syster att det syns i min blick om jag är helt ”pihalla”. Dessutom tar jag på mig mycket motvilligt rollen som den tyste eftersom jag inte kan och vill säga något när jag inte hör vad som diskuteras. Hör jag vad som diskuteras är jag som en annan person och mera pratsam (jag har av familjen fått höra att jag är som en levande radio).

När andra i gruppen skrattar tillsammans och verkar ha roligt kan jag, om jag inte hör, känna mig ledsen och utanför. Jag vill också få vara en del av gemenskapen, som alla andra människor. Kan man inte delta i diskussionen blir man lätt utesluten ur gemenskapen. Dessutom vill jag också kunna få ta del av ”skitsnacket”. Någon kanske nu undrar varför det är så viktigt att också höra ”skitsnacket” och det är för att det skapar samhörighet i gruppen. Dessutom kan man inte hela tiden kan prata om dödsallvarliga saker, hehe.

Tystare ljudmiljöer uppskattas av mig eftersom det gör det lättare för mig att höra vad som sägs. Också diskussioner i mindre grupper eller med ett fåtal personer gör det lättare att hänga med i svängarna. Det finns olika saker man kan tänka på när man talar med en person, som har en hörselnedsättning. Till exempel att tala tydligt utan att skrika samt att inte tala i mun på varandra. Själv har jag några strategier, som jag använder mig av för att öka sannolikheterna för att höra vad människor säger, och de är tyvärr hemligstämplade. Jag upplever också att människor lätt glömmer bort att jag har en hörselnedsättning fastän jag sagt att jag har nedsatt hörsel.

Jag önskar att ni inte genast stämplar mig som ”hon med hörselskadan” utan att ni istället ser mig som en människa. Det är alltid fritt fram att prata med mig eftersom jag inte kommer bita dig i baken. Ifall du försöker få min uppmärksamhet men jag reagerar inte, är det väldigt sannolikt att jag inte hört vad du sagt. Du kan till exempel knacka mig på axeln för att få min uppmärksamhet för då märker jag att du vill säga något. Dessutom slipper du känna dig ignorerad.

22.05.2018 kl. 21:06

Olika stadier av tentläsning

En månad innan tenten

"Äh, jag hinner nog! Det är inte så bråttom ännu. Fyra böcker hinner jag nog läsa på en kort tid"

Tre veckor innan

"Vilka böcker skulle man läsa? Sade inte föreläsaren också något om en artikel som skulle läsas? Hjälp, hur ska jag hinna skriva en essä och läsa till tent samtidigt?"

Två veckor innan

"Borde öppna boken nu om jag ska komma igenom kursen. Förresten, kom det inte ut någon ny serie på Netflix igår? Borde fara en sväng via affären och köpa ett halvt kilo godis och köra seriemaraton"

En vecka innan

"Mitt liv suger. Jag gör ingenting annat än att gå till skolan, läsa, äta och sova. Har jag överhuvudtaget ett liv?"

Tre dagar innan

"Nu måste jag läsa effektivt! Behöver också åtminstone en halv liter kaffe. Bäst att ta med sig en termos hemifrån så blir det inte så dyrt att köpa kaffe från UniCafe"

Två dagar innan

"Jag kommer inte att klara av tenten. Jag borde ha börjat läsa i god tid. Varför lär jag aldrig mig att göra saker i tid? Ser fram emot att komma ut i arbetslivet så slipper jag läsa till tenter"

En dag innan

"Suck, det här går inte. Kan jag något överhuvudtaget? Varför studerar jag ens på universitetet?"

En timme innan

"Det är kört"

En timme efter

"Nu ska det här firas! Sade någon fest?"

27.04.2018 kl. 18:42

Så vet du att du bor i Helsingfors

1. Att vänta fem minuter på spårvagnen/bussen/metron känns som evigheter. Särskilt om du har bråttom.
2. Att missa bussen halv åtta på måndag morgon är världens undergång.
3. Det är tyst som döden i metrotåget fastän det är proppfullt och klockan är halv nio på morgonen. Naturligtvis njuter du av tystnaden så länge den varar.
4. Du blir så pass van vid att tala finska eller engelska i affären att du tappar hakan ifall försäljaren talar svenska med dig.
5. Du vet vilka ställen där det är möjligt att få service på svenska och vilka ställen det är bara att begrava förhoppningarna om svensk service.
6. För att skydda dig mot den råa kölden, som kryper sig under jackan och biter dig i baken, byltar du på dig världens varmaste jacka och snurrar halsduken flera varv runt halsen. 
7. En hyra på 800€ för en etta nära centrum känns helt rimligt.
8. Du tappar hakan när dina bekanta, som bor utanför ring tre, betalar hälften så mycket av det du betalar för i hyra. Dessutom bor de dubbelt större än dig.
9. En halvtimmes resetid är snabbt och helt rimligt. Om resetiden är 20 minuter anses det vara skitsnabbt.
10. Du har slutat överraskas av att "metrotrafiken går oregelbundet på grund av tekniska problem" (citat från högtalarna på metroperrongerna).
11. Du vet att man står på höger sida i rulltrappan och blir därför upprörd om någon dåre har missat den regeln och därmed står på vänster sida.
12. Att sitta för sig själv i bussen/spårvagnen/metron är rena rama himmelriket.
13. Om någon ändå skulle sätta sig bredvid dig låtsas du som att personen inte existerar och tittar istället ut genom fönstret.
14. Helsingfors heter inte "Hesa". 
15. Att gå långsamt finns inte på kartan. Snarare går du snabbt eller halvspringer någonstans. 
16. Det finns ingenting som heter att "man far till villan". Det heter nämligen att "man far till lande"
17. Är det rött ljus? Inga bilar? Bra, gå över gatan.

13.03.2018 kl. 20:38

Finns det skillnader mellan Österbotten och Helsingfors?

Nu när jag bott i Helsingfors i snart 1,5 år (en svindlande tanke att tiden går fort) har jag märkt vilka likheter och olikheter som finns mellan Österbotten och Helsingfors. Det finns nämligen en del skillnader. 

Tidsperspektiv
Att vänta i bussen i fyra minuter känns som evigheter i Helsingfors. Ännu värre känns det att vänta ifall en missat bussen, trots att bussar går hela tiden här. I Österbotten är fyra minuter ingenting eftersom det kan dröja en timme tills nästa buss kommer.

Matpriser
Det första jag reagerade på när jag flyttade hit var hur dyr maten är här. Det är inte orimligt att priset för en månads mat för en person (studerande) kan bli något kring 120 euro. Däremot är jag nuförtiden van med de höga priserna men ibland avundas jag österbottningarna som får handla mat billigt. 

Att äga bil
I Österbotten är det mera regel än undantag att äga en bil eller något annat motordrivet fordon som för dig framåt. Har en inte en bil kan människor börja ställa frågor som "har du funderat på att köpa bil?". Däremot finns det inte kollektivtrafik i samma utsträckning som i Helsingfors, vilket förklarar behovet av att äga bil i Österbotten. Innanför ring tre är det dock mera normalt att äga ett busskort än att ha en bil parkerad hemma på gården. Dock beror det också på var en bor eftersom det är dåliga trafikförbindelser på en del ställen i Esbo och Helsingfors. 

Språket
I början tog det en stund för mig att bli van vid språket här, som ofta är en blandning mellan svenska och finska. Slangen som talas här är dessutom ett kapitel för sig (tänk till exempel på ordet safka, som betyder mat eller äta). Dessutom har jag märkt att många här har en tvåspråkig bakgrund.

I Österbotten är det inte särskilt vanligt att blanda finska och svenska ord i en mening. Snarare talas det antingen svenska eller finska utan att blanda mellan språken. Dessutom är många österbottningar enspråkigt svenska. 

Personligen har jag ingen aning ifall språkbruket här skulle ha påverkat mitt språk. Kanske i någon mån. Dock har jag fått höra av en del kompisar att jag nuförtiden använder mera finska ord än vad jag gjort förr. 

Religion
Helsingfors är rätt sekulariserat och många personer hör inte till kyrkan. Eller så hör de till kyrkan men ser inte sig själva som troende. I det område jag växte upp var religionen väldigt synlig och många personer hörde till exempelvis olika väckelserörelser och trosinriktningar. Dessutom märktes det i högstadiet en uppdelning mellan "troende" och "icke-troende". 

Ankdammen
Det finns samma små kretsar såväl som i Österbotten som i Helsingfors. Dessutom skvallras det lika friskt på båda ställena. "Alla känner alla" är något som definitivt finns såväl på plattlandet som innanför ring tre. De finlandssvenska kretsarna är dessutom väldigt små här. Det här var en sak som jag verkligen inte visste före jag flyttade hit.

30.11.2017 kl. 18:48

Elin / 21 år / Helsingfors

Studerar statskunskap vid Helsingfors universitet och har studerat finlandssvenskt teckenspråk på Humak. Gillar att filosofera om allt möjligt mellan himmel och jord varav en del präntas ned på den här bloggen.

 

 

 

 

Populära inlägg

Ett ofrivilligt utanförsskap

Att cykla i Helsingfors

Att gå i gymnasiet med en hörselnedsättning

En månad som universitetsstuderande

Om tvåspråkighet

Vaccinets vara eller inte vara

En månad med två CI

Prestationshets