Ett år sedan operationen


Utsikt från sjukhussängen för exakt ett år sedan.


En morgon, för exakt ett år sedan, gick jag in genom dörrarna till HUCS för att någon timme senare lägga mig på operationsbordet och få mitt andra cochleaimplantat (CI). Det fladdrade till i magen när jag gick genom dörrarna och jag hade verkligen ingen aning om vad som väntade mig. Väl inskriven på sjukhuset fick jag byta om till blekrosa sjukhuskläder för att sedan traska in i operationssalen och lägga mig på operationsbordet. På bordet kopplades jag till alla möjliga sorters apparater och det mesta jag minns är att världen snurrade till för att sedan svartna. 

När jag senare låg på uppvaket snurrade världen fortfarande och det dunkade ordentligt inne i vänster öra. Jag förundrade mig över den intensiva smärtan i vänstra örat, bad om smärtstillande och slocknade igen för en stund. Följande dag blev jag utskriven och hade dessutom fått tid till hörcentralen för stimulering av elektroderna följande månad.

När elektroderna blev stimulerade, tyckte jag i början att det lät jättekonstigt. Det lät som om jag hade ett rockband i vänstra örat som trummade på för fullt, och avslutade med en skräll på en cymbal. Det var rena rama trum-rumban och jag fattade inte ett piss av vad folk talade om. Jag undrade då om det skulle vara ett evigt trummande livet ut eller om det någon gång kommer att förbättras. Det visade sig att det kom att förbättras. Jag kunde småningom urskilja ord och kunde senare uppfatta tal. Detta hände efter ett halvt år och vilken stor lycka det var när den dagen kom!

Idag hör jag betydligt bättre med två CI. Jag hör också olika med öronen, "ljust" på höger sida och "mörkt" på vänster sida. Det bör däremot påpekas att jag enbart i ett års tid hört med två öron, så detta är bara början. Jag tror att det kommer bli bättre med tiden.

Jag ångrar inte alls att jag tog chansen att få ett andra CI. En chans, som gav mig möjligheten att uppleva en ny ljudvärld.
 

Jag hjärta mina hörapparater.

Publicerad 16.06.2016 kl. 12:20

Att gå i gymnasiet med en hörselnedsättning

I och med att jag på lördag blir student har jag också hunnit reflektera över min tid i PG (=Pedersöre gymnasium). Allra tydligast minns jag första dagen i gymnasiet. Det kändes hemskt och jag ville åka hem, lägga mig under täcket och aldrig mer komma tillbaka. Jag funderade till och med på att hoppa av gymnasiet redan under första dagen men bestämde mig för att i alla fall ge gymnasiet en chans. En chans som jag aldrig ångrat.

För varje dag som gick trivdes jag allt bättre. En dag upptäckte jag att att jag trivdes betydligt bättre i PG än vad jag gjort i högstadiet (högstadietiden är förresten något jag helst vill förpassa till minnets mörka vrår). Enligt mig ger en liten gymnasieskola en bra grogrund till trivsel. En stor gymnasieskola känns inte lika trevlig och mysig på samma sätt.

Det finns flera faktorer som inverkat på att jag trivts i gymnasiet och den här gången tar jag upp en faktor: tillgänglighet. I det här sammanhanget menar jag att gymnasieskolan är tillgänglig för en studerande med hörselnedsättning genom man vidtar olika åtgärder. Innan jag började gymnasiet fick rektorn vetskap om att jag har en hörselnedsättning, och att det behövdes olika åtgärder för att det skulle vara möjligt för mig att studera. Akustikplattor lades upp i ett klassrum och jag skaffade FM-apparat samt tolk. FM-apparaten var förresten något helt nytt för lärarna så vi fick ha en info-dag där de fick veta mera om hur apparaten fungerar och så. Men mycket mera än så fick de lära sig under gymnasietiden, hehe. 

Om du som läsare har en hörselnedsättning och funderar på att gå i gymnasiet, gör det! Du ångrar dig knappast och får dessutom en bred allmänbildning (och kompisar!). Kom då ihåg att informera gymnasierektorn samt lärarna om att du har en hörselnedsättning och se till att du får den utrustning du behöver (till exempel FM-apparat, akustikplattor i klassrummen och teckenspråks-/skrivtolk) för att klara av gymnasiestudierna. Det är också bra att informera dina skolkompisar om att du har en hörselnedsättning så att de blir medvetna om det (och inte blir fundersamma om du säger "va?" en tredje gång).

Jag upplevde dessutom att de flesta av lärarna var positivt inställda till att en studerande med hörselnedsättning skulle börja i "deras skola". Det hände då och då under gymnasietiden att lärarna frågade mig om något särskilt de borde tänka på då de undervisar eller om något annat som hade samband med hörselnedsättningen. Personligen kändes det bra att lärarna kunde ta hänsyn till hörselnedsättningen, så att jag kunnat följa med undervisningen på samma villkor som andra gymnasiestuderande.

Det finns förresten några lärare i PG, som jag tycker har gjort ett jättebra jobb, och jag är glad för att jag fått ha dem som lärare! Nina, som leder en med fast hand genom språkets snåriga skog och hjälper en att undvika de största vattenpölarna. Dessutom är hon snäll och har en fin handstil. Tom är väldigt kunnig i de ämnen han undervisar och har dessutom en förmåga att liva upp tråkiga historialektioner. Han väckte även mitt intresse för samhällslära. Roger är också väldigt kunnig i sina ämnen (psykologi och religion) och delar också med sig av de visdomar han samlat på sig under livets gång. Dessutom har Roger ett hjärta av guld. Om ni (Nina, Tom och Roger) råkar läsa detta, ska ni veta att ni är guld värda!

Jag är väldigt glad för att jag valde att gå i Pedersöre gymnasium, då jag fick ha bra lärare och dessutom fick jag många nya kompisar. En bättre gymnasieskola kan man definitivt inte hitta!

 

Publicerad 01.06.2016 kl. 17:30

Nya impulser= kaos

Redan efter en halv dag i skolan känner jag mig helt "råddig" i huvudet. Jag har som sagt varit van med att höra med ett öra i 15 års tid och därför känns det som en chock att komma tillbaka till samma skola men allt ljud hörs starkare och med två öron dessutom. Det bullrar betydligt mera och mycket grötas ihop till en oförståelig massa. Känns så i alla fall. 

Skulle vilja nu sätta mig i en ljudisolerad cell med en kaffekopp och låta huvudet få vila från alla nya ljudimpulser för en stund... 

Publicerad 17.08.2015 kl. 11:54

En månad med två öron

De som känner mig väl vet att jag nu för första gången i mitt liv hör med två öron och inte bara med ett. För de som inte känner mig väl kan jag berätta kort att jag blev opererad i juni och fick ett CI på mitt andra öra och fick elektroderna aktiverade i början av juli.

I början lät det mest som om någon trummade omkring i mina öron och avslutade allitd med att slå på en cymbal. Det var nog verkligen en hel del skrällande i början...

Men sedan märkte jag en dag att det inte skräller på samma vis i örat som förr utan det låter mera "vettigt" på nåt sätt. Ljuden börjar bli lite bekanta och så.

Nu efter att ha fått elektroderna lite mer stimulerade kan jag uppfatta lite tal men det är väldigt otydligt så jag förstår inte allt. På något vis är det vänstra örats ljud "mörk" medan det högra är "ljus". De som har två CI förstår säkert hur jag menar med detta men jag vet inte om ni normalhörande förstår skillnaden mellan ljuden. Men jag antar att det beror på att hjärnan är van med ena sidan och den andra sidan är något nytt att vänja sig vid.

Redan nu tycker jag att jag har nytta av att ha två CI för ljuden hörs starkare, även om det är tydligare på ena sidan än det andra. På något vis känns det också mera "normalt" att kunna uppfatta ljud från båda sidorna och inte bara en, som jag gjort i 15 års tid. Det känns bra på något vis, tycker jag.

Naturligtvis hoppas jag på att det blir ännu bättre och att jag blir van vid ljuden. Men det tar ett tag och jag är inte direkt berömd bland mina kompisar att vara den som har gott om tålamod, haha.

Publicerad 16.08.2015 kl. 09:32

Signmark tecknar om mångfald och multikultur

Textning till finska finns.

Publicerad 29.07.2015 kl. 10:32

CI-aktivering

Onsdagen och torsdagen tillbringades i Helsingfors för att jag skulle få mitt andra CI aktiverat. Det var lite spännande på något vis eftersom jag inte vet hur resultatet kommer att bli. Däremot låter det lite konstigt på något vis när jag hör samtidigt med den gamla "bekanta" och den nya eftersom jag bara har hört med ett öra i 15 år och är van med det. Lite "rådd i huvu" är det men tids nog blir det bättre :) 

Publicerad 10.07.2015 kl. 13:20

Juni i ett nötskal

Juni månad har varit hektisk för min del. Mycket och lite till som ska hinnas på en kort tid så därför har jag inte hunnit blogga så mycket som jag velat.

Bland annat detta har jag sysslat med under sommarens kallaste månad (skämt):

  • Jobbat som städerska och konstaterat att det kan vara helt okej, trots smärtor i nacken och axlarna.
  • Fått ett andra CI och därmed legat på sjukhus i ett par dagar.

 

  • Gått med i Helsingfors Pride. Paraden skulle egentligen ha startat kl. 14 men blev försenad med en timme av okänd anledning. Det var varmt och svettigt under paraden så jag ångrade lite att jag tog med jackan...

 

  • Varit på One Directions konsert! Det var riktigt amazing att få höra dem live och jag skulle gärna göra om det! Känns ännu lite overkligt att jag fått vara med om detta...

 

 

Bilderna är tagna med min mobiltelefon så därför är de i lite sämre kvalité den här gången.

Publicerad 05.07.2015 kl. 19:18

I ÖT


I torsdagens ÖT (9.4.2015) hittar man en intervju med mig. Visserligen måste man vara prenumerant på ÖT för att kunna läsa artikeln men jag kan nämna att det diskuterades hur hörselskadan påverkat mitt liv och dylikt.

Här kommer ni till artikeln.

 

Publicerad 09.04.2015 kl. 16:01

Om tvåspråkighet

Ens modersmål följer ofta en från vaggan till graven och är en del av ens identitet.

Jag kan öppet säga att jag är tvåspråkig. Men inte på det "vanliga sättet" med svenska och finska. Jag har svenska och teckenspråk som modersmål.

Jag har aldrig skämts över teckenspråket. Varför ska man skämmas över sitt modersmål? Det är en del av en själv. Utan detta skulle jag inte ha blivit den jag är nu.

Nä, jag vill inte vara utan teckenspråk. Det har berikat mitt liv på många sätt. Jag har fått många vänner och bekanta från bägge språkgrupperna och fått jobb pga mina kunskaper i teckenspråk. Jag kan till och med kommunicera över språkgränserna och kan i princip teckna med andra teckenspråkiga runtom hela världen om jag så vill. 
Många människor skulle jag aldrig ha träffat om jag inte kunnat teckenspråk. Mycket skulle jag inte ha fått lära mig om dövkulturen och många andra saker utan teckenspråket.

Flerspråkighet är bara till godo och om någon börjar prata skit om mitt andra modersmål teckenspråk ser jag rött. Det är ett språk med egen grammatik och ordföljd. Dessutom ser inte tecknen likadana ut i hela världen utan det varierar från land till land. Teckenspråk är inte ett internationellt språk. Sverige och Finland har inte samma tecken utan de skiljer åt lite. Till exempel alfabetet ser olika ut i Finland och Sverige.

Flerspråkighet berikar.

Om någon vill lära sig teckenspråk så lär jag gladigen ut tecken. Tycker bara det är roligt om folk får veta mera om språket och dövkulturen (japp, det finns faktiskt dövkultur. Fråga mig eller någon annan döv om du vill veta mera).

Att kunna teckenspråk hindrar inte dig att lära andra språk. Jag behärskar svenska till fullo och kan faktiskt tala fastän jag också har teckenspråk som modersmål. Hur då, kanske ni undrar. Jo, för att teckenspråk stöder språkinlärning och därför är det bra att teckna så tidigt som möjligt med barn för att stödja deras språkliga utveckling. Och min mamma har tecknat med mig sedan jag var liten. Nuförtiden tecknar hon inte så mycket med mig men det händer ibland att jag svänger tvärt från svenska och tecknar istället. Och det är helt okej.
Teckenspråk har inte heller hindrat mig från att lära mig finska eller engelska. Så ifall någon har fått för sig att ett språk hindrar en att lära sig andra språk är helt ute och cyklar nu. Jag kan fyra språk och det är verkligen ingen belastning att kunna språk.

 

Enligt mig är teckenspråket det vackraste språket som finns. Det är ett visuellt språk och man använder hela kroppen samt olika ansiktsuttryck när man tecknar. Det gör man inte så ofta när man talar, eller hur?
Därför anser jag att teckenspråk slår alla språk med hästlängder.

 

Visste ni att det finns en döv rappare? Som faktiskt rappar på teckenspråk? Som är från Finland? Signmark heter han.

 

 

Har ni också sett teckenspråkstolken som gör en fin tolkning av en låt från Melodifestivalen? Det är mycket bra tecknat tycker jag!

 

Publicerad 29.03.2015 kl. 09:28

Elin / 20 år / Helsingfors

Studerar statskunskap på HU och har studerat finlandssvenskt teckenspråk på Humak. Gillar att filosofera om allt möjligt mellan himmel och jord varav en del präntas ned på den här bloggen.

 

 

 

 

Populära inlägg

Att cykla i Helsingfors

Att gå i gymnasiet med en hörselnedsättning

En månad som universitetsstuderande

Om tvåspråkighet

Vaccinets vara eller inte vara

En månad med två CI

Prestationshets