När jag dör kan mitt modersmål dö ut

Hur skulle det kännas för dig om du inte längre skulle få prata svenska och att du skulle vara tvungen att byta språk? Att du är den sista finländaren med svenska som modersmål. Skulle det inte kännas ganska ensamt och tråkigt?

Mitt modersmål är ett utrotningshotat språk. Den finns på UNESCO:s lista över allvarligt hotade språk i världen. 

Det är det finlandssvenska teckenspråket jag talar om.

När många oroar sig för det svenska språkets ställning i Finland är jag inte alls oroad. Antalet svensktalande är kring 300 000 i Finland. Antalet döva som använder finlandssvenskt teckenspråk i Finland är 90. Det är en mycket större sak att oroa sig för.

Jag är en av de 90 döva. De flesta teckenspråksanvändare är mycket äldre än mig och när de dör kommer antalet språkanvändare minska. Det oroar mig mycket. Det finns inte så många jämnåriga eller yngre som använder mitt modersmål. 

Jag känner mig i bland ensam då det inte finns så många jämnåriga som jag kan kommunicera med på mitt hjärtespråk. Det känns som om jag är lite isolerad. Jag kan känna ett hopp för att teckenspråket kan leva vidare till nästa generation men också hopplöshet. Tänk om ingen av de yngre generationerna lär sig teckenspråket? Eller att den politiska viljan för att främja teckenspråkets ställning i samhället fattas? Eller att ingen forskning görs i det finlandssvenska teckenspråket?

Min familj, som förstår att teckenspråket är viktigt för mig. Min mamma jobbade som teckenspråkstolk fyra år före jag föddes. Därför var det lätt för henne att börja använda språket med mig. Min lillasyster kan lite teckenspråk.

Jag har också i bland funderat på om jag tar språket med mig till graven eftersom jag är bland de yngsta språkanvändarna. Det är en väldigt skrämmande tanke. Att språket dör ut samtidigt som jag dör.

Jag hoppas verkligen att språket kan leva vidare till nästa generation och att flera får chansen att lära sig det finlandssvenska teckenspråket, som är ett vackert och uttrycksfullt språk. Det är också ett språk som ligger närmast mitt hjärta. Därför tänker jag använda teckenspråk med mina framtida barn och ge dem en inblick i dövkulturen. 

Om jag skulle få ett dövt barn är det verkligen inte jordens undergång, fastän en del normalhörande skulle tycka det. Det är ju bara att använda teckenspråk med barnet och det kommer också gå bra för barnet i skolan et cetera. Hur skulle dövhet  och teckenspråk vara ett problem? 

Tvåspråkighet (i det här fallet teckenspråk och talat språk) ger fördelar och är en rikedom. Teckenspråk stöder språkutvecklingen och det talade språket. Om man dessutom kan ett språk väldigt bra har man lättare för att lära sig andra språk. Det är jag själv ett livs levande exempel på.

Jag använde bara teckenspråk tills jag började tala som fyraåring. Mitt cochleaimplantat fick jag som treåring och då kunde jag börja höra. Eftersom jag redan hade ett starkt språk var det lätt för mig att lära mig svenska, som också är mitt modersmål. 

Mina föräldrar, särskilt mamma, hade bestämt redan från början att de skulle använda teckenspråk med mig. De struntade helt i läkarnas och habiliteringshandledarens åsikter om att teckenspråk skulle skada språkutvecklingen (det finns verkligen inga vetenskapliga bevis på att teckenspråk hämmar språkutvecklingen. Tvärtom, det stöder utvecklingen mycket). För mina föräldrar var det inte lätt att kämpa i motvind men tack vare tålamod och envishet betalade det sig 20 år senare. Jag kan nämligen både tala och skriva bra på svenska men också använda teckenspråk. Det har gått bra i skolan för mig och numera studerar jag vid Helsingfors universitet och gör praktik på Hufvudstadsbladet. Utan teckenspråket hade det inte varit möjligt.

En doktorand vid HU har berättat för mig att för CI-barn, med teckenspråk som första språk, har det gått väldigt bra för. Det har gått bra i skolan för dem och de kan både tala tydligt och skriva bra. Tvåspråkighet är alltså till fördel och teckenspråk stöder klart inlärningen av andra språk. Hen hoppas också på att läkarna förändrar sin negativa inställning till teckenspråk.

Eftersom det finns många fördelar att lära sig teckenspråk, både för döva och hörande, vill jag att språket lever vidare. Jag vägrar ge upp. Det är så onödigt att låta någons modersmål dö ut. 

Det finlandssvenska teckenspråket är ett vackert språk, som ligger nära mitt hjärta. Aldrig i livet att jag skulle byta till något annat teckenspråk.

24.07.2018 kl. 16:28

Ett ofrivilligt utanförskap

Hur skulle du känna dig om du inte skulle vara en del av gemenskapen på grund av något som inte är självvalt? Skulle det kännas lite trist? Skulle det kännas lite ensamt? Skulle livet kännas lite gråare?

Solen skiner in genom fönstren och kön till lunchen är meterlång och blir konstant påfylld av människor. Mobilen plockas upp ur fickan under köandets gång och på skärmen står ”29 meddelanden”, en del viktigare än andra. När maten väl satts på tallriken sökes en ledig plats i matsalen med ljus och lykta. Matsalen är full av andra människor och prat blandas med bestickens klirr till ett sorl. Du hittar en plats och sätter dig med några människor du är bekant med från förr och du börjar äta. De pratar om något som verkar vara viktigt men du har svårt att uppfatta vad som sägs på grund av bakgrundsljuden. Enstaka meningar och ord kan du snappa upp men sammanhanget har du svårt att greppa. Några personer skrattar till och du undrar varför. Var det någon som drog ett skämt, som du inte hörde? Hjärnan jobbar för högtryck för att hitta möjliga orsaker till skrattet och du iakttar de andras reaktioner som vägledning för hur du bör bete dig. Du känner att du inte vågar säga något eftersom du är rädd för att säga något korkat och irrelevant och därmed göra bort dig inför de andra. Inte heller vill du säga ”va?” alltför ofta eftersom det lätt slutar med att stämningen präglas av irritation. Tanken på om de andra tycker att en är tråkig för att en inte pratar susar genom ditt huvud och gör dig missmodig. När din lunch är väl uppäten säger du att du har en föreläsning som väntar och stiger upp från bordet. På vägen till diskreturneringen har du en känsla av utanförskap eftersom du inte kunde hänga med i diskussionen på samma sätt som alla andra.

Texten ovan är vardag för mig och trots det tycker jag inte det är roligt eftersom det är något som inte är självvalt. Jag har nämligen inte fått välja att födas döv och att använda CI (Cochleaimplantat, kan också kallas för hörselimplantat). CI skapar inte normal hörsel och med CI uppnår min hörselnedsättning en lindrig nivå. Fastän jag också skulle använda olika tekniska hjälpmedel blir jag ändå inte normalhörande för det.

Hörselnedsättningar syns inte på utsidan och kan därmed kallas för ett dolt handikapp. Glasögon syns tydligt men inte hörselimplantat eftersom de delvis finns inne i kroppen och delvis utanpå men är dolda under frisyren. Många människor har sagt åt mig att de knappt märker att jag har en hörselnedsättning och har svårt att tro på det eftersom jag talar tydligt och är som alla andra människor. Jag minns särskilt att min pojkvän blev förvånad när jag i början av förhållandet berättade om min hörselnedsättning och dövhet eftersom han verkligen inte hade märkt något alls. Dock kan det nämnas att han nu ett år senare nog märker att jag har en hörselnedsättning eftersom jag till exempel inte hör vad han säger eller hör fel.

För mig är diskussioner i stora grupper jobbiga eftersom många talar i mun på varandra och samtalsämnena byts i ett raskt tempo vilket gör att jag ofta är ett steg efter alla andra i gruppen. Om det finns bakgrundsljud, till exempel musik, gör det situationen mycket jobbigare än om det är tyst i bakgrunden. Inte heller vill jag säga något förrän jag är säker på att jag känner till diskussionsämnet samt att jag hört rätt. Det är nämligen pinsamt att säga något konstigt och som inte har någon koppling till samtalsämnet. Människors underliga blickar och beteenden är rätt så bestraffande, kan jag intyga efter X antal felsägningar under mina 20 år på jorden.

Det kan också på ytan se ut som om jag hänger med i diskussionen fast jag i själva verket inte gör det. Några ord och meningar kanske jag snappar upp men kontexten har jag inte en blekaste aning om. Personer som känner mig bra kan märka om jag inte hänger med, till exempel säger min syster att det syns i min blick om jag är helt ”pihalla”. Dessutom tar jag på mig mycket motvilligt rollen som den tyste eftersom jag inte kan och vill säga något när jag inte hör vad som diskuteras. Hör jag vad som diskuteras är jag som en annan person och mera pratsam (jag har av familjen fått höra att jag är som en levande radio).

När andra i gruppen skrattar tillsammans och verkar ha roligt kan jag, om jag inte hör, känna mig ledsen och utanför. Jag vill också få vara en del av gemenskapen, som alla andra människor. Kan man inte delta i diskussionen blir man lätt utesluten ur gemenskapen. Dessutom vill jag också kunna få ta del av ”skitsnacket”. Någon kanske nu undrar varför det är så viktigt att också höra ”skitsnacket” och det är för att det skapar samhörighet i gruppen. Dessutom kan man inte hela tiden kan prata om dödsallvarliga saker, hehe.

Tystare ljudmiljöer uppskattas av mig eftersom det gör det lättare för mig att höra vad som sägs. Också diskussioner i mindre grupper eller med ett fåtal personer gör det lättare att hänga med i svängarna. Det finns olika saker man kan tänka på när man talar med en person, som har en hörselnedsättning. Till exempel att tala tydligt utan att skrika samt att inte tala i mun på varandra. Själv har jag några strategier, som jag använder mig av för att öka sannolikheterna för att höra vad människor säger, och de är tyvärr hemligstämplade. Jag upplever också att människor lätt glömmer bort att jag har en hörselnedsättning fastän jag sagt att jag har nedsatt hörsel.

Jag önskar att ni inte genast stämplar mig som ”hon med hörselskadan” utan att ni istället ser mig som en människa. Det är alltid fritt fram att prata med mig eftersom jag inte kommer bita dig i baken. Ifall du försöker få min uppmärksamhet men jag reagerar inte, är det väldigt sannolikt att jag inte hört vad du sagt. Du kan till exempel knacka mig på axeln för att få min uppmärksamhet för då märker jag att du vill säga något. Dessutom slipper du känna dig ignorerad.

22.05.2018 kl. 21:06

Ett år sedan operationen


Utsikt från sjukhussängen för exakt ett år sedan.


En morgon, för exakt ett år sedan, gick jag in genom dörrarna till HUCS för att någon timme senare lägga mig på operationsbordet och få mitt andra cochleaimplantat (CI). Det fladdrade till i magen när jag gick genom dörrarna och jag hade verkligen ingen aning om vad som väntade mig. Väl inskriven på sjukhuset fick jag byta om till blekrosa sjukhuskläder för att sedan traska in i operationssalen och lägga mig på operationsbordet. På bordet kopplades jag till alla möjliga sorters apparater och det mesta jag minns är att världen snurrade till för att sedan svartna. 

När jag senare låg på uppvaket snurrade världen fortfarande och det dunkade ordentligt inne i vänster öra. Jag förundrade mig över den intensiva smärtan i vänstra örat, bad om smärtstillande och slocknade igen för en stund. Följande dag blev jag utskriven och hade dessutom fått tid till hörcentralen för stimulering av elektroderna följande månad.

När elektroderna blev stimulerade, tyckte jag i början att det lät jättekonstigt. Det lät som om jag hade ett rockband i vänstra örat som trummade på för fullt, och avslutade med en skräll på en cymbal. Det var rena rama trum-rumban och jag fattade inte ett piss av vad folk talade om. Jag undrade då om det skulle vara ett evigt trummande livet ut eller om det någon gång kommer att förbättras. Det visade sig att det kom att förbättras. Jag kunde småningom urskilja ord och kunde senare uppfatta tal. Detta hände efter ett halvt år och vilken stor lycka det var när den dagen kom!

Idag hör jag betydligt bättre med två CI. Jag hör också olika med öronen, "ljust" på höger sida och "mörkt" på vänster sida. Det bör däremot påpekas att jag enbart i ett års tid hört med två öron, så detta är bara början. Jag tror att det kommer bli bättre med tiden.

Jag ångrar inte alls att jag tog chansen att få ett andra CI. En chans, som gav mig möjligheten att uppleva en ny ljudvärld.
 

Jag hjärta mina hörapparater.

16.06.2016 kl. 12:20

Att gå i gymnasiet med en hörselnedsättning

I och med att jag på lördag blir student har jag också hunnit reflektera över min tid i PG (=Pedersöre gymnasium). Allra tydligast minns jag första dagen i gymnasiet. Det kändes hemskt och jag ville åka hem, lägga mig under täcket och aldrig mer komma tillbaka. Jag funderade till och med på att hoppa av gymnasiet redan under första dagen men bestämde mig för att i alla fall ge gymnasiet en chans. En chans som jag aldrig ångrat.

För varje dag som gick trivdes jag allt bättre. En dag upptäckte jag att att jag trivdes betydligt bättre i PG än vad jag gjort i högstadiet (högstadietiden är förresten något jag helst vill förpassa till minnets mörka vrår). Enligt mig ger en liten gymnasieskola en bra grogrund till trivsel. En stor gymnasieskola känns inte lika trevlig och mysig på samma sätt.

Det finns flera faktorer som inverkat på att jag trivts i gymnasiet och den här gången tar jag upp en faktor: tillgänglighet. I det här sammanhanget menar jag att gymnasieskolan är tillgänglig för en studerande med hörselnedsättning genom man vidtar olika åtgärder. Innan jag började gymnasiet fick rektorn vetskap om att jag har en hörselnedsättning, och att det behövdes olika åtgärder för att det skulle vara möjligt för mig att studera. Akustikplattor lades upp i ett klassrum och jag skaffade FM-apparat samt tolk. FM-apparaten var förresten något helt nytt för lärarna så vi fick ha en info-dag där de fick veta mera om hur apparaten fungerar och så. Men mycket mera än så fick de lära sig under gymnasietiden, hehe. 

Om du som läsare har en hörselnedsättning och funderar på att gå i gymnasiet, gör det! Du ångrar dig knappast och får dessutom en bred allmänbildning (och kompisar!). Kom då ihåg att informera gymnasierektorn samt lärarna om att du har en hörselnedsättning och se till att du får den utrustning du behöver (till exempel FM-apparat, akustikplattor i klassrummen och teckenspråks-/skrivtolk) för att klara av gymnasiestudierna. Det är också bra att informera dina skolkompisar om att du har en hörselnedsättning så att de blir medvetna om det (och inte blir fundersamma om du säger "va?" en tredje gång).

Jag upplevde dessutom att de flesta av lärarna var positivt inställda till att en studerande med hörselnedsättning skulle börja i "deras skola". Det hände då och då under gymnasietiden att lärarna frågade mig om något särskilt de borde tänka på då de undervisar eller om något annat som hade samband med hörselnedsättningen. Personligen kändes det bra att lärarna kunde ta hänsyn till hörselnedsättningen, så att jag kunnat följa med undervisningen på samma villkor som andra gymnasiestuderande.

Det finns förresten några lärare i PG, som jag tycker har gjort ett jättebra jobb, och jag är glad för att jag fått ha dem som lärare! Nina, som leder en med fast hand genom språkets snåriga skog och hjälper en att undvika de största vattenpölarna. Dessutom är hon snäll och har en fin handstil. Tom är väldigt kunnig i de ämnen han undervisar och har dessutom en förmåga att liva upp tråkiga historialektioner. Han väckte även mitt intresse för samhällslära. Roger är också väldigt kunnig i sina ämnen (psykologi och religion) och delar också med sig av de visdomar han samlat på sig under livets gång. Dessutom har Roger ett hjärta av guld. Om ni (Nina, Tom och Roger) råkar läsa detta, ska ni veta att ni är guld värda!

Jag är väldigt glad för att jag valde att gå i Pedersöre gymnasium, då jag fick ha bra lärare och dessutom fick jag många nya kompisar. En bättre gymnasieskola kan man definitivt inte hitta!

 

01.06.2016 kl. 17:30

Nya impulser= kaos

Redan efter en halv dag i skolan känner jag mig helt "råddig" i huvudet. Jag har som sagt varit van med att höra med ett öra i 15 års tid och därför känns det som en chock att komma tillbaka till samma skola men allt ljud hörs starkare och med två öron dessutom. Det bullrar betydligt mera och mycket grötas ihop till en oförståelig massa. Känns så i alla fall. 

Skulle vilja nu sätta mig i en ljudisolerad cell med en kaffekopp och låta huvudet få vila från alla nya ljudimpulser för en stund... 

17.08.2015 kl. 11:54

En månad med två öron

De som känner mig väl vet att jag nu för första gången i mitt liv hör med två öron och inte bara med ett. För de som inte känner mig väl kan jag berätta kort att jag blev opererad i juni och fick ett CI på mitt andra öra och fick elektroderna aktiverade i början av juli.

I början lät det mest som om någon trummade omkring i mina öron och avslutade allitd med att slå på en cymbal. Det var nog verkligen en hel del skrällande i början...

Men sedan märkte jag en dag att det inte skräller på samma vis i örat som förr utan det låter mera "vettigt" på nåt sätt. Ljuden börjar bli lite bekanta och så.

Nu efter att ha fått elektroderna lite mer stimulerade kan jag uppfatta lite tal men det är väldigt otydligt så jag förstår inte allt. På något vis är det vänstra örats ljud "mörk" medan det högra är "ljus". De som har två CI förstår säkert hur jag menar med detta men jag vet inte om ni normalhörande förstår skillnaden mellan ljuden. Men jag antar att det beror på att hjärnan är van med ena sidan och den andra sidan är något nytt att vänja sig vid.

Redan nu tycker jag att jag har nytta av att ha två CI för ljuden hörs starkare, även om det är tydligare på ena sidan än det andra. På något vis känns det också mera "normalt" att kunna uppfatta ljud från båda sidorna och inte bara en, som jag gjort i 15 års tid. Det känns bra på något vis, tycker jag.

Naturligtvis hoppas jag på att det blir ännu bättre och att jag blir van vid ljuden. Men det tar ett tag och jag är inte direkt berömd bland mina kompisar att vara den som har gott om tålamod, haha.

16.08.2015 kl. 09:32

Signmark tecknar om mångfald och multikultur

Textning till finska finns.

29.07.2015 kl. 10:32

CI-aktivering

Onsdagen och torsdagen tillbringades i Helsingfors för att jag skulle få mitt andra CI aktiverat. Det var lite spännande på något vis eftersom jag inte vet hur resultatet kommer att bli. Däremot låter det lite konstigt på något vis när jag hör samtidigt med den gamla "bekanta" och den nya eftersom jag bara har hört med ett öra i 15 år och är van med det. Lite "rådd i huvu" är det men tids nog blir det bättre :) 

10.07.2015 kl. 13:20

Juni i ett nötskal

Juni månad har varit hektisk för min del. Mycket och lite till som ska hinnas på en kort tid så därför har jag inte hunnit blogga så mycket som jag velat.

Bland annat detta har jag sysslat med under sommarens kallaste månad (skämt):

  • Jobbat som städerska och konstaterat att det kan vara helt okej, trots smärtor i nacken och axlarna.
  • Fått ett andra CI och därmed legat på sjukhus i ett par dagar.

 

  • Gått med i Helsingfors Pride. Paraden skulle egentligen ha startat kl. 14 men blev försenad med en timme av okänd anledning. Det var varmt och svettigt under paraden så jag ångrade lite att jag tog med jackan...

 

  • Varit på One Directions konsert! Det var riktigt amazing att få höra dem live och jag skulle gärna göra om det! Känns ännu lite overkligt att jag fått vara med om detta...

 

 

Bilderna är tagna med min mobiltelefon så därför är de i lite sämre kvalité den här gången.

05.07.2015 kl. 19:18

I ÖT


I torsdagens ÖT (9.4.2015) hittar man en intervju med mig. Visserligen måste man vara prenumerant på ÖT för att kunna läsa artikeln men jag kan nämna att det diskuterades hur hörselskadan påverkat mitt liv och dylikt.

Här kommer ni till artikeln.

 

09.04.2015 kl. 16:01

Elin / 21 år / Helsingfors

Studerar statskunskap vid Helsingfors universitet och har studerat finlandssvenskt teckenspråk på Humak. Gillar att filosofera om allt möjligt mellan himmel och jord varav en del präntas ned på den här bloggen.

 

 

 

 

Populära inlägg

Ett ofrivilligt utanförsskap

Att cykla i Helsingfors

Att gå i gymnasiet med en hörselnedsättning

En månad som universitetsstuderande

Om tvåspråkighet

Vaccinets vara eller inte vara

En månad med två CI

Prestationshets