#Ekenäs

Gjorde en snabbvisit till lilla mysiga Ekenäs och har hunnit traska runt en hel del. Kom också fram till under besöket att det vore inte omöjligt att flytta hit efter Helsingforsåren...

Publicerad 25.07.2016 kl. 10:50

Inget slår ett möte ansikte mot ansikte

Med en text ser man bara ord. Ord som bildar meningar. Meningar som bildar rader. Rader som bildar stycken. Stycken som bildar en text. En text, som ändå bara består av ord. Ord. Platta ord, lätta att missförstå och lätta att börja grubbla över deras betydelse. Ett ord som betyder en viss sak för någon, kan betyda något helt annat för en annan. Därför är texter ibland så platta och lätta att missförstå. Det här märks speciellt om man chattar med någon till exempel på Facebook eller WhatsApp.

Hjärnan jobbar för fullt med att hitta på smarta formuleringar och fingrarna sveper snabbt över tangentbordet, samtidigt som man försöker förstå och tolka motpartens ord. Ibland finns emojis (smileyn) i meddelandet och de kan i vissa fall ersätta ord. Ändå kan emojis misstolkas. Du ser bara emojin och inget annat (i bästa fall finns det ord som "kompletterar"). Du hör inte motpartens röst, ser inte motpartens kroppsspråk eller ansikte och kan inte alla gånger tolka saken i rätt sammanhang. Det hjälper inte ens att du känt personen i typ 100 år för det kan ändå bli rätt knasigt. I och med bristen på kroppsspråk, blir det svårare att svara på ett "ändamålsenligt sätt" och det kan även leda till att motparten misstolkar ditt svar.

På grund av det här är jag inte förtjust i att chatta en längre stund med människor på Facebook och WhatsApp. Allting blir så platt och stelt eftersom jag bara ser ord och eventuella emojis. Det är allt. Det är betydligt lättare och roligare att tala med någon ansikte mot ansikte. Du ser hur personen reagerar, hör vad hen säger och så vidare. På basen av det här är det enklare att veta vad man ska säga och reagera eller inte säga och reagera. 

På något sätt tycker jag det är tråkigt att chattandet får för mycket tid idag medan samtal människor emellan får inte lika mycket tid (speciellt bland ungdomar i min ålder). Tänk så många missförstånd som skett och som kanske också i värsta fall förstört människorelationer. Dessutom är det trevligare att se på en riktig människa än på en minimal mobilskärm.

Publicerad 20.07.2016 kl. 15:54

Vecka 28

Vad skulle du aldrig...

Äta?
Någon "fin och exklusiv" köttbit som kostar skjortan och som egentligen smakar skit. Tänker till exempel på djurtarmar. 

Dricka?
Blod. För vidrigt.

Skoja om?
Invandrare. Det blir bara rasistiskt då.

Ha på kroppen?
Ett plagg som kliar att man blir alldeles galen. 

Vilja uppleva?
En bilolycka. Det är säkert väldigt obehagligt att vara med om en olycka och det innebär säkert också en massa smärtor och lidande. 

Kunna arbeta med?
Något som innebär att man emellanåt avliver djur. Det är för hemskt.

Säga nej till?
Lakrits. Det är himmelskt gott!

Googla?
Ingen aning. Vad kan man egentligen googla om?

Göra offentligt?
Springa naken på stan. 

Blogga om?
Mitt privatliv. Något måste man väl få ha för sig själv, hehe.

 

Vad hittar man alltid/ofta...

På ditt skrivbord?
Pennor och papper i mängder. Ibland kläder.

Under din säng?
Damm och katthår.

I din jackficka?
Näsdukar och hörapparatsbatterier. 

Bakom din kylskåpsdörr?
Mat? 

Vid sidan av ditt handfat?
Tandkräm och tvål.

Högst upp i din bokhylla?
Vinflaskor föreställandes katter och en Pride-flagga.

Längst ner i din tvättkorg?
Tvätt som ingen orkar ta itu med.

Framför näsan på dig?
Glasögon?

I dina tankar?
Livet, vardagen, vänner och framtiden.

Publicerad 11.07.2016 kl. 14:46

Vecka 27

Veckans höjdpunkt: 

  • Får äntligen andas ut efter en hektisk helg med jobb, mottagande av studieplats och bostad et cetera. Så här intensivt har jag inte haft på en lång tid. 

Att göra:

  • Läsa, skriva och fota. Läsa romaner för underhållningens skull. Skriva några artiklar till några tidningar. Fota för nöjes skull. That's it.

Vill göra:

  • En sida i mig vill genast flytta till Helsingfors, den andra sidan tvekar och vill stanna kvar i det trygga och välbekanta.
Publicerad 04.07.2016 kl. 12:49

Antagningsbeskedet

Äntligen kom dagen jag väntat på! Kunde inget annat än bli glad när jag såg detta i min studieinfo! Nu blir det att söka bostad och styra kosan söderut.

Publicerad 01.07.2016 kl. 10:52

Vecka 26

Veckans höjdpunkt: 

  • Får äntligen veta om jag blir antagen eller inte. Känns lite läskigt på något sätt eftersom beskedet kommer att påverka min framtid.

Att göra:

  • Jobba, jobba, jobba. Det känns faktiskt helt okej att jobba mycket den här veckan med tanke på att jag chillat hela juni.

Vill göra:

  • Klippa håret. Har nämligen tröttnat på mitt långa hår och tanken på att kapa det tio centimeter kortare känns väldigt lockande...
Publicerad 27.06.2016 kl. 11:30

Vecka 25

Veckans höjdpunkt: 

  • Midsommar! Sommarens härligaste tidpunkt och förhoppningsvis tittar solen fram bakom molnen!
  • Träffa kompisar. En del har jag inte sett skymten av på ett tag så det är bara roligt att se dem igen.

Att göra:

  • Måla om ett dass. Otroligt ospännande då jag inte direkt är ett målarproffs...

Vill göra:

  • Äta gott. Det är ändå (snart) midsommar så varför inte unna sig god mat? 
Publicerad 20.06.2016 kl. 12:19

Ett år sedan operationen


Utsikt från sjukhussängen för exakt ett år sedan.


En morgon, för exakt ett år sedan, gick jag in genom dörrarna till HUCS för att någon timme senare lägga mig på operationsbordet och få mitt andra cochleaimplantat (CI). Det fladdrade till i magen när jag gick genom dörrarna och jag hade verkligen ingen aning om vad som väntade mig. Väl inskriven på sjukhuset fick jag byta om till blekrosa sjukhuskläder för att sedan traska in i operationssalen och lägga mig på operationsbordet. På bordet kopplades jag till alla möjliga sorters apparater och det mesta jag minns är att världen snurrade till för att sedan svartna. 

När jag senare låg på uppvaket snurrade världen fortfarande och det dunkade ordentligt inne i vänster öra. Jag förundrade mig över den intensiva smärtan i vänstra örat, bad om smärtstillande och slocknade igen för en stund. Följande dag blev jag utskriven och hade dessutom fått tid till hörcentralen för stimulering av elektroderna följande månad.

När elektroderna blev stimulerade, tyckte jag i början att det lät jättekonstigt. Det lät som om jag hade ett rockband i vänstra örat som trummade på för fullt, och avslutade med en skräll på en cymbal. Det var rena rama trum-rumban och jag fattade inte ett piss av vad folk talade om. Jag undrade då om det skulle vara ett evigt trummande livet ut eller om det någon gång kommer att förbättras. Det visade sig att det kom att förbättras. Jag kunde småningom urskilja ord och kunde senare uppfatta tal. Detta hände efter ett halvt år och vilken stor lycka det var när den dagen kom!

Idag hör jag betydligt bättre med två CI. Jag hör också olika med öronen, "ljust" på höger sida och "mörkt" på vänster sida. Det bör däremot påpekas att jag enbart i ett års tid hört med två öron, så detta är bara början. Jag tror att det kommer bli bättre med tiden.

Jag ångrar inte alls att jag tog chansen att få ett andra CI. En chans, som gav mig möjligheten att uppleva en ny ljudvärld.
 

Jag hjärta mina hörapparater.

Publicerad 16.06.2016 kl. 12:20

Vecka 24

Veckans höjdpunkt: 

  • Semesterkänslan befinner sig. Det tog verkligen ett tag. Nu ska det njutas för fulla muggar. 

Att göra:

  • Jobba och gå på möten. Det är mycket roligare än vad det låter.

Vill göra:

  • Få veta om jag kommit in på Soc&kom eller inte. Dessa veckor innan jag får veta kommer vara de längsta veckorna i mitt liv. Jag hinner gott och väl utforma plan B, C, D och E innan jag får besked.
Publicerad 13.06.2016 kl. 12:50

Studenthelgen som kom och gick

Nu då jag fått vila upp mig från helgens alla festligheter, har jag hunnit fundera över samt minnas studenthelgen som kom och gick i ett huj (helgen går förresten mycket snabbare än vad man vill tro). I lördags fick jag min belöning för det hårda arbete jag utfört under alla dessa tre gymnasieår i form av studentbetyg och -mössa. Innan det var dags för dimissionen, var jag så nervös att jag darrade i hela kroppen. Dessutom skallrade pappret när jag höll i det. Däremot tror jag att min stolsgranne var mer nervös än vad jag var, eftersom hans papper skallrade högre än mitt...

När jag väl hörde mitt namn och gick upp på scenen, försvann nervositeten i ett andetag. Jag var på förhand väldigt orolig över att ta emot studentbetyget och rosen med fel hand, men tydligen mindes jag vilken hand som skulle användas till vad. När jag var uppe på scenen, existerade ingen publik utan det fanns bara jag, rektorn, studiehandledaren och grupphandledaren. Först när jag klev av scenen, upptäckte jag publiken som log ända upp till öronen. Det kändes då lite overkligt att jag har min studentmössa på huvudet och studentbetyget i ena handen.

Efter att vårfesten och studentdimissionen var över, yrade jag runt på femtielva studentfester och undrade också hur i all sin dar det var möjligt att JUST ALLA har studentfest på lördag. Jag hann åtminstone med fyra fester innan jag slutligen landade på studentmiddag för att sedan slockna i min bomullsmjuka säng. 

Efter att sovit som en stock, gick det upp för mig på söndag att jag faktiskt är student! Pappa skojade om att jag nog behövde sova på saken. Samma dag ordnades min studentfest och jag hade inte en blekaste aning om att det skulle dyka upp så många människor på festen! Det bokstavligen vällde in människor från tvåtiden och bilparkeringen ringlade sig lång utanför vårt hus...

Då de sista gästerna lämnat hemmet och disken blev diskad, kände jag mig både glad och trött. Glad för att studentfesten blev lyckad och förstås också för att jag är student. Trött för att det är energislukande att ordna en studentfest och sedan städa undan festen. Ändå kände jag för att fira ännu mera, men förståndet tog vid och manade mig till att ta det lugnt ett tag framåt och inte "festa sönder mig". 

Den glada studentfamiljen

Publicerad 09.06.2016 kl. 20:36

Elin / 20 år / Helsingfors

Studerar statskunskap på HU och har studerat finlandssvenskt teckenspråk på Humak. Gillar att filosofera om allt möjligt mellan himmel och jord varav en del präntas ned på den här bloggen.

 

 

 

 

Populära inlägg

Att cykla i Helsingfors

Att gå i gymnasiet med en hörselnedsättning

En månad som universitetsstuderande

Om tvåspråkighet

Vaccinets vara eller inte vara

En månad med två CI

Prestationshets