Äntligen jullov!

Känns riktigt härligt att ha jullov nu! Kära jullov, du var verkligen behövlig! Den här hösten har varit stressig i och med att jag skrivit studenten och efter skrivningarna bokstavligen talat druknat i skolarbete. Min fritid existerade knappt och sömnen fick ta stryk den här hösten...

Underligt nog har jag överlevt  (hösten 2015, jag saknar inte dig alls). Fast jag hade tyvärr inget annat val än att härda ut. Nu känns det jättekonstigt att ha betydligt mer fritid, eftersom jag tydligen vant mig vid en icke-existerande fritid. Jag ska minsann utnyttja tiden till att sova, hehe..

Publicerad 20.12.2015 kl. 19:39

De graciösa rörelsernas land

I Finland vet man att det är vinter när folk gör många graciösa danssteg på trottoaren. Ena foten i marken, andra foten i luften med benet böjt i 90 graders vinkel och armarna flaxandes i en mycket välsynkroniserad rörelse, vilket skulle få Let's dance-domarna att bli gröna av avund. Plötsligt åker ryggsäcken av, och resulterar i att en själv nästan flyger i närmsta parkerade bil på trottoaren och en hjärtattack framkallas. Men på något magiskt vis samlar den graciösa typen sig, placerar respektive kroppsdelar på rätt ställen, plockar upp sin ryggsäck och går vidare.

Publicerad 11.12.2015 kl. 17:28

Prestationshets

En rätt vanlig syn till vardags...

Slå upp en valfri tidning och du finner rubriker såsom "10 steg till lycka" och "Vältränad kropp på fyra veckor!". Det kan knappast undgå någon att det råder prestationshets i vårt samhälle. Det finns så många olika saker som man ska "lyckas i" och så vidare. Man ska ha bra betyg och se bra ut samt ha ett rikt socialt liv. Samtidigt ska man också vara lycklig och närvarande i nuet. Det blir ganska mycket att prestera på en och samma gång...

Boven i detta prestationshysteri kommer inte bara från tidningar. Det kan också komma från ens kompisar (kompisar kan vara mycket duktiga på att trissa upp varandra så att det nästan blir som en tävling...). Underligt nog så kommer den största pressen från en själv.

Varje dag känner jag av prestationshetsen som finns i vårt samhälle. Emellanåt har jag lust att duka under eftersom jag inte uppfyller "kraven". Speciellt som abiturent känner jag av det. Studentskrivningarna känns bara som ett stressmoment eftersom man ska prestera som bäst under sex timmar i en kall och svettluktande gymnastiksal. Allt för att man några månader senare ska kunna stoltsera med sitt fina studentbetyg. Skiter det sig helt och hållet i skrivningarna känns det som om man inte har någon framtid alls. Okej, lite överdrivet men så känns det.

Det får mig att undra, om det är värt att nästan köra slut på sig själv för att vara bäst. Är det verkligen så viktigt att prestera? Kommer man ens att tycka det var värt när man sedan är på ålderdomshemmet?

Publicerad 08.12.2015 kl. 15:40

Löpning i livets snålblåst

Man kan se löpning som en symbol för livet. Exempelvis när man är ute på en löptur och bara skulle vilja ge upp eftersom det känns för jobbigt, så ger man inte upp. Tvärtom. Man fortsätter vidare, kanske saktar ned farten en aning så man ska orka resten av vägen. Eller tar en liten paus.

Ibland regnar det och blåser kallt. Eller så steker solen ens nacke så det känns outhärdligt. Ger man upp på grund av detta? Knappast. Motgångar är till för att övervinnas, eller hur? Varför låta snålblåsten hindra dig från att uppnå dina mål (till exempel att springa maraton)? Det som inte dödar dig gör dig starkare är en sliten klyscha, som överraskande nog stämmer.

När man har det som jobbigast kämpar man vidare och ger inte upp. Samma sak gäller med livet. Trots motgångar och besvikelser fortsätter man vidare. Varför låta sig nedslås av en motgång?

Tänk dig den härliga känslan av att kliva in i duschen och låta vattnet skölja av svetten. Du övervann motståndet och tröttheten under rundan. Känner dig stark och okrossbar. Så känns det att uppnå ett livsmål. Riktigt euforiskt.

                                              

Ibland flyger man fram på rosa moln, ibland känns benen tunga som bly.
Publicerad 03.12.2015 kl. 15:39

50-plussare och Facebook

Efter att ha gjort en liten privat, icke-vetenskaplig undersökning har jag kommit fram till slutsatsen att personer över 50 år är mest aktiva på Facebook. Hur jag kommit fram till det är att jag någongång sneglat över axeln på mamma eller pappa när de suttit vid datorn och varit inloggade på Facebook (förlåt om ni läser detta). Där finner man Facebook-statusar och kommentarer och likes. Hela flödet är praktiskt taget stockat av sådant.

När jag själv öppnar min egen finner jag knappt några statusuppdateringar (det är lite 2010 på något vis). Det mesta man ser är bilder och gifs som andra gillat. Det är allt. Typ.

Slutsats av den icke-vetenskapliga undersökningen: när pensionärerna (okej, 50-plussare åtminstone) invaderar Facebook och andra sociala medier, flyr ungdomarna till andra medier som dessa "pensionärer" inte ännu funnit.

Publicerad 24.11.2015 kl. 21:25

#prayforparis

Världen är en orolig plats just nu. Folk flyr från sina hem. Önskar och hoppas på en tryggare framtid någon annanstans.

Människor tar till vapen. Påstår att de gör det för religionens skull.

Någonstans i Västeuropa skakas en stad av en omfattande terrorattack. Först Charlie Hebdo, nu något annat. Nyheterna kallar detta för Frankrikes "11 september".

Det här är inget 11 september. Det här är 13 november och Paris. Ett Paris, som borde vara öppet och fri från terrorattacker. Fri från angrepp mot demokratin. Fri från brott mot mänskliga rättigheter. Fri från terrorism.

Det här är terrorism. Det går inte att förneka detta. Frankrikes president har infört undantagstillstånd. Säkerheten skärps. Övervakningen intensifieras nu. Allt detta för att en grupp terrorister dödat över 120 människor. Varje människa är en för mycket. Dessa människor har sårats och dödats på olika håll i staden.

Vad ger en människa rätten att döda en annan människa? Inget.

Världen är i chock nu och håller andan. Rädd för vad som skall hända härnäst.

Låt aldrig ondskan och våldet segra.

 

/En dagboksanteckning från dagen när jag fick höra om terrorattacken i Paris.
Publicerad 20.11.2015 kl. 16:13

Svenskan och vårdreformen

Vårdreformen är just nu på tapeten och ingen kan ha missat att antalet sjukhus med jour kommer att minska från 19 till 12 (länk här). Det ser ut som om Vasa centralsjukhus kan bli av med sin fullständiga jour och det innebär att patienter får skickas till Seinäjoki för att få vård i akuta fall.

Ärligt talat tycker jag att den här Sote-reformen har blivit rätt absurt. Först regeringskris och en Sipilä som hotar med att gå till presidenten med avskedsansökan. Men mitt i allt verkar Stubb och Sipilä vara vänner igen. Ursäkta men hur gick det till? 

Vasa centralsjukhus är tvåspråkigt och därför vore det viktigt att bevara den fullständiga jouren för att garantera vård på svenska. Tror inte att alla svenskspråkiga österbottningar vill åka till Seinäjoki för att få vård. Seinäjoki är en finskspråkig stad och sannolikheten att man skulle få vård på svenska där är nog rätt liten. Personligen skulle jag inte vilja åka till Seinäjoki utan jag åker hellre till Vasa eftersom man får vård på svenska där (japp, jag har blivit vårdad där tidigare så jag vet). Mina finskakunskaper är inte heller sådana attjag skulle klara mig enbart på finska. Sorgligt men sant. Alla finländare behärskar inte finska till fullo. 

Det är också av största vikt att bevara BB i Vasa. Det är betydligt säkrare att föda på en förlossningsavdelning på ett sjukhus än längs med väggrenen. Vad gör man om det uppstår några komplikationer och närmsta BB är 100 km bort för att BB som var nära hemmet lagts ned? Detta får förstås stora konsekvenser på mödra- och barnhälsan. 
Även om minister Rehula säger att förlossningsavdelningen på Vasa centralsjukhus får vara kvar kan man aldrig gå säker. Ministrar kan ändra sig plötsligt (tänk på nedskärningarna inom utbildningen som trots allt skedde). Avstånden i Österbotten är trots allt långa och därför vore det bäst att ha kvar BB. 

Personligen upplever jag att statsministern och regeringen tänker mest på sina egna intressen och inte på hela befolkningens och olika minioriteters bästa. Skärpning Sipilä & co! Som politiker skall man inte enbart köra sitt eget race utan man skall också tänka på vad det kan få för konsekvenser...

 

Publicerad 10.11.2015 kl. 20:28

Att välja eller inte välja

Någonstans sådär innan man ska söka till olika skolor snurrar det i huvudet av funderingar. Vart ska jag söka och när? Vilken utbildning är rätt för mig? Kommer jag att trivas eller kommer jag att ångra mig? Eller ska jag ta ett mellanår istället?

På något vis känns det som om de val jag gör nu är hugget i sten och att det inte går att ändra sig. Teoretiskt sett vet jag att man kan alltid börja studera på nytt med något annat men i praktiken är det inte så lätt. På något vis känns det som om man kastar bort flera år på en utbildning om man ändå inte trivs sedan på sitt arbete.

Det finns ett litet problem. Jag har svårt att välja vad jag vill studera. Det finns så många olika intressanta utbildningar och jobb jag skulle trivas med. Jag kan inte bara välja en, jag vill ha allt!

Det kanske verkar lite naivt men sådana "problem" finns om det finns flera olika utbildningar som lockar...

Vad är rätt för en och vad kommer att vara intressant, även om några år?

 

Publicerad 05.11.2015 kl. 13:27

Bloggen ett år

Idag har det gått ett år sedan jag startade den här bloggen. Det hade länge surrat i bakhuvudet om jag ändå trots allt skulle starta en blogg och därmed få utlopp för min kreativitet. Jag gjorde slag i saken och bestämde mig för att blogga på Ratatas portal eftersom den är finlandssvensk och bloggfunktionerna verkade vara bra och blir bättre hela tiden. Nu har ett arkiv dykt upp, hurra.

Jag hade ingen "traditionell presentation" om mig och vad jag skulle skriva om utan rivstartade direkt med ett inlägg om knivhuggningen i centrala Vasa.

Däremot har jag strävat efter att skriva om sådana saker jag funderar på. Politk är jag väldigt intresserad av och det märks väl säkert också, haha. Hoppas det inte blir alltför tungläst för er med analyser om dittan och dattan ;)

De mest lästa inläggen hittills har handlat om tvåspråkighet och om alkoholens roll i Finland. Det jag skrev då står jag för fortfarande, än idag.

Jag tycker det är roligt att ni läser min blogg och jag önskar också att ni skulle kommentera mera, det är roligt att läsa era kommentarer! :)
Finns det något ni vill att jag ska skriva om är det bara att hojta till!

Ni hittar också mig på Sevendays blogoteket under kategorin "Människor & samhälle".

 

Publicerad 28.10.2015 kl. 18:44

För lätt att köpa alkohol?

I och med att jag juridiskt sett är myndig får jag lagligt köpa alkohol och jag kan inte direkt sticka under stol med att jag gjort det en gång.

I och med att en del alkoholsorter säljs i stormarketer så är tröskeln rätt låg att placera en flaska eller flera, i handelsvagnen. Kanske för låg till och med.

Vid kassan frågade inte kassörskan om legitimation (det borde man väl göra med personer som ser ut att vara yngre än 30 år?) vilket förvånade mig och fick mig att undra om jag såg så "gammal" ut (jag ser nog ut att vara betydligt yngre än 30 men äldre än 18). Samtidigt gjorde det också mig rädd för det kan innebära att flera minderåriga kan köpa alkohol utan att de blir tillfrågade om de har åldern inne.
 

Minderåriga + alkohol= ingen bra kombination.

Tyvärr är det så att minderåriga kan få tag i alkohol, även om det är lite svårare än för myndiga (jag har också någongång varit minderårig, så jag vet). Personligen skulle jag inte vilja langa till någon som är minderårig så ibland undrar jag hur människor resonerar när de köper ut åt någon de vet inte har åldern inne.

En 15-åring är inte kapabel nog att hantera alkohol (men det finns också 50-åringar som inte heller klarar av det). När man är 15 utvecklas man mycket, både fysiskt och psykiskt och då borde inte alkoholen vara en del av tillvaron. Det finns forskning som visar att ju tidigare man börjar dricka alkohol, desto större risk för att utveckla ett beroende.
 

Vi har redan tillräckligt med alkoholproblem i Finland och vi behöver inte mer (räcker med att man slår upp någon valfri tidning en måndag så hittar man garanterat notiser om rattfylleri eller våldsdåd av något slag som utförts i berusat tillstånd).

Vi behöver inte göra tröskeln för alkoholberoende ännu lägre om man nu till exempel skulle börja sälja vin i mataffärerna. Vin hör hemma på Alko, punkt.
 

Sänkningen av alkoholskatten för cirka tio år sedan var verkligen en flopp. Det har skett en ökning av alkoholrelaterade problem efter sänkningen. På lång sikt blir dessa problem dyra, både för individen och samhället, ur ett ekonomiskt och folkhälsoperspektiv.

På grund av prissänkningen anser jag att det nästan är för billigt att köpa alkohol. En cider kostar kring 3€ och en flaska rött kring 12€ (beror naturligtvis på vilken sort man köper). Skattens andel av priset är alltså låg. Lägre priser -> sups mera -> mera alkoholrelaterade skador.


Personligen anser jag att all alkohol hör hemma på Alko och inte i mataffärerna. Tröskeln blir ju högre att köpa alkohol om man måste pallra sig ända till Alko. Alkoholskatten bör höjas och så bör det också ske en attitydförändring hos människor (problemen ligger för det mesta mellan folks öron, egentligen inte i alkoholprisen).


Nu har jag sagt det jag funderat på en längre tid och känner ni för att kalla mig för moraltant som inget vet, varsågoda :)

 

Publicerad 22.10.2015 kl. 18:11

Elin / 19 år / Helsingfors

Studerar statskunskap på HU och finlandssvenskt teckenspråk på Humak. Gillar att filosofera om allt möjligt mellan himmel och jord varav en del präntas ned på den här bloggen.

 

 

 

 

Populära inlägg

Att cykla i Helsingfors

Att gå i gymnasiet med en hörselnedsättning

En månad som universitetsstuderande

Om tvåspråkighet

Vaccinets vara eller inte vara

En månad med två CI

Prestationshets