"Va, hur kan du leva utan telefon?"

22.09.2018 kl. 21:31

Min mobiltelefon var på service och jag blev erbjuden en lånetelefon. Jag övervägde för en kort stund att ha en telefon till låns men tackade sedan nej till erbjudandet. Jag tyckte nämligen att det kändes onödigt att hyra en telefon för en veckas tid. En vecka är verkligen ingenting. 

Dessutom ville jag prova på en digital detox.

Under veckan saknade jag inte min telefon. Det kändes så skönt att vara utan! Jag slapp bli stressad och okoncentrerad av mobilens blinkande och darrande. Det var också skönt att vara mera närvarande i nuet. Under veckan funderade jag även ofta på varför man i dagens samhälle hela tiden ska vara anträffbar och svara på meddelanden inom en sekund.

 

Det uppkom endast två tillfällen där en smarttelefon skulle ha kommit till användning. Nämligen att kolla vädret innan en går hemifrån samt att kolla busstidtabeller och -linjer. 

Annars gick det bra att leva utan telefon, som tidigare nämnt. I stället var det människorna i min näromgivning som hade svårt för att jag var utan telefon, och därmed inte anträffbar 24/7. Till exempel en bekant tyckte jag var tokig som levde utan telefon. Hen sade själv att hen inte skulle klara sig utan sin mobil under "en så lång tid".

Elin Westerlund

Framtiden ser ljusare ut för det finlandssvenska teckenspråket

 

En sammanfattning av videoklippet:

Ingen kan ha missat att SOS-regeringen byttes ut igår. För oss döva innebär det här många bra saker.

Till exempel kommer man sätta igång en försoningsprocess för döva som utsatts för tvångssteriliseringar. Jag kan tänka mig vilket lidande det kan ha skapat för kvinnorna att inte kunna få barn.

Barns rätt till att lära sig teckenspråk kommer också tryggas och Fpa:s tolktjänster kommer utvecklas. Jag tycker det är viktigt och bra om tolktjänsterna utvecklas eftersom Fpa:s tolkförmedling fungerar helt skit. Jag kunde skriva en hel bok om det.

Vidare kommer man också bilda en delegation som ser efter hur teckenspråkslagen efterföljs. Det tycker jag är bra eftersom det är viktigt att lagar följs. 

Ett stimulansprogram för det utrotningshotade finlandssvenska teckenspråket kommer finnas. Man kommer också bilda en ansvarig forskningsinstans. Det tycker jag är bra eftersom jag har läst lite om hur man forskar i ASL (American Sign Language) och det har fått mig att fundera på varför det inte finns något motsvarande för det finlandssvenska teckenspråket.

Jag känner mig inte lika hotad som förr då det finlandssvenska teckenspråket är mitt modersmål. Det känns bättre och jag hoppas att antalet språkanvändare ökar. Jag har svårt att beskriva hur jag känner inför detta men det känns bra!

Framtiden ser ljusare ut.

 

04.06.2019 kl. 11:30

Alla föreläsare kan inte undervisa

Efter tre år på universitetet med många olika föreläsare har jag märkt en sak. Nämligen att många är väldigt dåliga på att anpassa undervisningen så att alla kan delta på samma villkor.

Jag minns särskilt en sak från min första vecka på Soc&kom då vi skulle göra en datorövning. Mina tolkar satt mitt emot mig och tecknade vad föreläsaren sade. Föreläsaren kom fram till mig och sade att tolkarna får hjälpa mig med övningen eftersom de (tolkarna) säkert är mina assistenter och att jag "säkert inte klarar av det på grund av hörselskadan". Tolkarna sade ifrån och sade att de enbart tolkar, inget annat.

Ni kan tro att föreläsaren fick en idiotstämpel av mig.

Som fortsättning på tolktemat händer det emellanåt att en del föreläsare talar till tolkarna fastän de egentligen ska prata med mig. När detta händer känner jag att föreläsarna inte respekterar mig samt underskattar mina kognitiva förmågor. Jag kan också tala, inte enbart teckna. Dessutom är tolkarna inte mina assistenter, som tidigare nämnt.

Tolkarna har nämligen ingenting med mina tenter och essäer att göra.

En klassiker är att vissa föreläsare ser livrädda ut då jag ger min FM-apparat till dem. De undrar med darr i rösten om manicken bandar in allting som sägs. Jag brukar svara kort och koncist att den inte bandar in något samt att den bara gör att jag hör föreläsaren bättre.

Tror vissa att Stasi fortfarande existerar?

En annan klassiker är föreläsare som pratar superdupermegasnabbt. Utan en sekunds paus. Detta gör att jag måste spetsa öronen under hela föreläsningen, och ofta trillar jag av kärran efter en stund. När föreläsningen är slut är jag dödstrött, både fysiskt och mentalt, och orkar inte göra något resten av dagen.

Jag minns en annan föreläsning, som var ovanligt dåligt anpassat. Under föreläsningen skulle man bland annat delta i olika namnlekar och annat som krävde att man har god hörsel. Jag gick surt fram till föreläsaren och sade att jag inte kan delta eftersom jag har nedsatt hörsel och kommer inte höra ett skit av vad som sägs. Jag sade också att det inte är möjligt att delta på samma villkor som alla andra och att detta inte heller är jämlikt.

Föreläsaren såg ut som ett stort frågetecken.

Det är så vanligt att föreläsare inte klarar av att anpassa undervisningen så att alla kan följa med på samma villkor. Det kräver faktiskt inte så mycket tid och energi. Dessutom gynnar anpassningar också andra, inte bara mig.

Det är inte svårt att söka upp videoklipp som har undertexter alternativt sätta på textning om sådant finns. Jag ser ingen poäng i att titta på ett videoklipp men bara se bilder och inte veta vad som sägs i klippet. Därtill kan också föreläsarna fråga mig till exempel om det är något de behöver tänka på eller om det är något som behöver göras så att jag kan följa med i undervisningen.

Jag är inte korkad för att jag inte hör. Jag vill bara bli inkluderad och kunna delta på samma villkor som alla andra. Dessutom är det korkat att exkludera studerande från undervisningen.

04.12.2018 kl. 12:49

Ett pris som årets medlem

I lördags deltog jag i föreningen Finlandssvenska teckenspråkiga rf:s (FST) årsfest i Fiskars. Jag antog att det skulle vara som vilken årsfest som helst med god mat, bra sällskap och prisutdelningar.

Det blev inte så.

Istället överraskades jag av att få priset som årets medlem. Jag hade verkligen inte en blekaste aning om att jag skulle få priset. Jag tänkte nämligen att det finns ju andra aktiva medlemmar så varför jag? Inte har jag gjort något speciellt, tänkte jag.

Tydligen måste jag väl ha gjort något.

Jag och Hufvudstadsbladets chefredaktör Susanna Landor

I motiveringarna till priset stod det att jag gjort det finlandssvenska teckenspråket mera synligt genom till exempel den här bloggen och skrivit om det finlandssvenska teckenspråket i Hufvudstadsbladet (Det finlandssvenska teckenspråket utrotningshotat , Ett ofrivilligt utanförskap , "Livet är inte slut bara för att man har en hörselnedsättning" samt ett videoklipp med några användbara ord på finlandssvenskt teckenspråk). Dessutom har jag deltagit aktivt i LIVS-utbildningarna (här kan du läsa mera om den) och i FST:s verksamhet. 

Hufvudstadsbladet fick också ett pris eftersom tidningen bland annat har på ett positivt sätt följt frågor som berör döva, personer med nedsatt hörsel, teckenspråk samt service på teckenspråk. HBL har gjort att fler är medvetna om dessa frågor.

Naturligtvis publicerades en artikel i HBL om priserna och tidningen ville höra mig för en kommentar. Då jag en timme tidigare fått priset var jag fortfarande rätt uppspelt att jag först inte riktigt visste vad jag skulle svara på frågorna. Dessutom var jag mera van vid att vara den som intervjuar, inte den som blir intervjuad. 

Nästa dag fick jag höra av min moster att en av hennes bekanta hade sett mig i teve. Jag klickade snabbt mig in på Yle Arenan och sökte fram teckenspråkiga nyheterna eftersom jag tänkte att det är mest sannolikt att det finns där. Gissa om jag blev paff då jag såg bilden av mig själv och att det berättades om vad jag gjort i de teckenspråkiga nyheterna

Det här känns som en karusell och människor har också kommit fram till mig i skolan och gratulerat mig för priset. Det har känts roligt men samtidigt också lite overkligt. Har jag verkligen fått pris?

Än så länge har jag fått gå på stan anonymt. Jag är glad för att jag slipper bli jagad av en miljon beundrare, som vill ha min autograf och en selfie med mig.

13.11.2018 kl. 22:08

Från gulis till gamyl

För ett antal år sen klev jag in genom dörrarna till uni. På något sätt kändes det så stort att börja studera vid universitetet. Som om man gör något vettigt med sitt liv. Bildar sig och skaffar mera vett i skallen. Sedan få en magisterexamen och kunna jobba med något som är intressant.

Det chockade mig att plötsligt läsa 500 sidor till en tenta när jag var van vid att läsa 50 sidor till proven i gymnasiet.

På uni fanns många nya människor. Jag kände inte en enda kotte när jag flyttade till Helsingfors. Ska jag vara ärlig kändes det ensamt emellanåt. Lägg till faktorer som ett nytt hem och en ny stad att anpassa sig till och skallen blir rätt tung. Det fanns också en del händelser på det privata planet som gjorde allting extra turbulent.

Samtidigt hade gulisåret sin charm.

Det var kul att gå på olika evenemang och att få prova på konceptet sits. Det var också roligt att få klä upp sig på årsfester och göra sig fin i håret. Gå på galej och komma hem först då solen stiger upp.

Poff, sade det och första året flög förbi.

Andra året tog vid och jag brände nästan ut mig helt. Det blev en stor varningsklocka för mig.

Försökte ändå göra saker jag tyckte om och gick på en del roliga evenemang på fritiden. 

Igen flög det andra året förbi, snabbare än det första. Sommaren kom och det blev dags att jobba på Hufvudstadsbladet och stifta närmare bekantskap med redaktionens "intressanta" kaffemaskin, som spottade ur sig nästan odrickbart kaffe (förlåt om du som läser den här texten jobbar på HBL).

Plötsligt var sommaren slut och det blev höst. Det började bli dags att packa skolväskan med tunga böcker och anteckningsblock och leka flitig student. Tittar i weboodi och studiepoängens antal ser inte lovande ut (men det finns verkligen många orsaker till det. Bland annat extrajobb och andra studier vid sidan av). Funderar om jag får min kandiexamen inom fyra år eller om jag blir en så kallad n:te årets studerande. Den som lever får se, brukar man säga.

Iakttar också de nya gulisarna och känner mig plötsligt som en pensionär. Gulisarnas ögon glittrar av nyfikenhet och de orkar springa från evenemang till evenemang. Jag går sedan på en inledande sits och känner mig gammal som gatan då majoriteten är gulisar. Ännu äldre känner jag mig när gulisarna ser på mig med förskräckta ögon när de inser att jag är på mitt tredje år. Dessutom är de också betydligt ivrigare än mig då de sjunger så taket lyfter. Mina tankar kretsar istället kring när det anses vara legitimt att gå hem för att sova.

Jag har gått och blivit en gamyl.

 

En gång för längesen var min halare (overall på svenska) alldeles gul och fin och utan märken. Idag är den riktigt skitig och börjar vara full med märken. Dessutom har ena benet bytts ut till TF:s röda variant.

11.10.2018 kl. 12:00

Till alla män

Bara för att en kvinna tittar på dig betyder det inte att hon är intresserad.

Bara för att en kvinna pratar med dig betyder det inte att hon är kär.

Bara för att en kvinna pratar med dig betyder det inte att hon vill ha sex.

Bara för att en kvinna inte svarar på meddelanden betyder det inte att hon är intresserad.

Bara för att en kvinna är en öppen person betyder det inte att hon är singel och tillgänglig.

Bara för att en kvinna säger att hon har pojkvän betyder det inte att hon är intresserad av dig.

 

Jag blir trött på alla som har ett paket mellan benen som saknar social kompetens och empati.

 

 

28.09.2018 kl. 17:21

När jag dör kan mitt modersmål dö ut

Hur skulle det kännas för dig om du inte längre skulle få prata svenska och att du skulle vara tvungen att byta språk? Att du är den sista finländaren med svenska som modersmål. Skulle det inte kännas ganska ensamt och tråkigt?

Mitt modersmål är ett utrotningshotat språk. Den finns på UNESCO:s lista över allvarligt hotade språk i världen. 

Det är det finlandssvenska teckenspråket jag talar om.

När många oroar sig för det svenska språkets ställning i Finland är jag inte alls oroad. Antalet svensktalande är kring 300 000 i Finland. Antalet döva som använder finlandssvenskt teckenspråk i Finland är 90. Det är en mycket större sak att oroa sig för.

Jag är en av de 90 döva. De flesta teckenspråksanvändare är mycket äldre än mig och när de dör kommer antalet språkanvändare minska. Det oroar mig mycket. Det finns inte så många jämnåriga eller yngre som använder mitt modersmål. 

Jag känner mig i bland ensam då det inte finns så många jämnåriga som jag kan kommunicera med på mitt hjärtespråk. Det känns som om jag är lite isolerad. Jag kan känna ett hopp för att teckenspråket kan leva vidare till nästa generation men också hopplöshet. Tänk om ingen av de yngre generationerna lär sig teckenspråket? Eller att den politiska viljan för att främja teckenspråkets ställning i samhället fattas? Eller att ingen forskning görs i det finlandssvenska teckenspråket?

Min familj, som förstår att teckenspråket är viktigt för mig. Min mamma jobbade som teckenspråkstolk fyra år före jag föddes. Därför var det lätt för henne att börja använda språket med mig. Min lillasyster kan lite teckenspråk.

Jag har också i bland funderat på om jag tar språket med mig till graven eftersom jag är bland de yngsta språkanvändarna. Det är en väldigt skrämmande tanke. Att språket dör ut samtidigt som jag dör.

Jag hoppas verkligen att språket kan leva vidare till nästa generation och att flera får chansen att lära sig det finlandssvenska teckenspråket, som är ett vackert och uttrycksfullt språk. Det är också ett språk som ligger närmast mitt hjärta. Därför tänker jag använda teckenspråk med mina framtida barn och ge dem en inblick i dövkulturen. 

Om jag skulle få ett dövt barn är det verkligen inte jordens undergång, fastän en del normalhörande skulle tycka det. Det är ju bara att använda teckenspråk med barnet och det kommer också gå bra för barnet i skolan et cetera. Hur skulle dövhet  och teckenspråk vara ett problem? 

Tvåspråkighet (i det här fallet teckenspråk och talat språk) ger fördelar och är en rikedom. Teckenspråk stöder språkutvecklingen och det talade språket. Om man dessutom kan ett språk väldigt bra har man lättare för att lära sig andra språk. Det är jag själv ett livs levande exempel på.

Jag använde bara teckenspråk tills jag började tala som fyraåring. Mitt cochleaimplantat fick jag som treåring och då kunde jag börja höra. Eftersom jag redan hade ett starkt språk var det lätt för mig att lära mig svenska, som också är mitt modersmål. 

Mina föräldrar, särskilt mamma, hade bestämt redan från början att de skulle använda teckenspråk med mig. De struntade helt i läkarnas och habiliteringshandledarens åsikter om att teckenspråk skulle skada språkutvecklingen (det finns verkligen inga vetenskapliga bevis på att teckenspråk hämmar språkutvecklingen. Tvärtom, det stöder utvecklingen mycket). För mina föräldrar var det inte lätt att kämpa i motvind men tack vare tålamod och envishet betalade det sig 20 år senare. Jag kan nämligen både tala och skriva bra på svenska men också använda teckenspråk. Det har gått bra i skolan för mig och numera studerar jag vid Helsingfors universitet och gör praktik på Hufvudstadsbladet. Utan teckenspråket hade det inte varit möjligt.

En doktorand vid HU har berättat för mig att för CI-barn, med teckenspråk som första språk, har det gått väldigt bra för. Det har gått bra i skolan för dem och de kan både tala tydligt och skriva bra. Tvåspråkighet är alltså till fördel och teckenspråk stöder klart inlärningen av andra språk. Hen hoppas också på att läkarna förändrar sin negativa inställning till teckenspråk.

Eftersom det finns många fördelar att lära sig teckenspråk, både för döva och hörande, vill jag att språket lever vidare. Jag vägrar ge upp. Det är så onödigt att låta någons modersmål dö ut. 

Det finlandssvenska teckenspråket är ett vackert språk, som ligger nära mitt hjärta. Aldrig i livet att jag skulle byta till något annat teckenspråk.

24.07.2018 kl. 16:28

Ett ofrivilligt utanförskap

Hur skulle du känna dig om du inte skulle vara en del av gemenskapen på grund av något som inte är självvalt? Skulle det kännas lite trist? Skulle det kännas lite ensamt? Skulle livet kännas lite gråare?

Solen skiner in genom fönstren och kön till lunchen är meterlång och blir konstant påfylld av människor. Mobilen plockas upp ur fickan under köandets gång och på skärmen står ”29 meddelanden”, en del viktigare än andra. När maten väl satts på tallriken sökes en ledig plats i matsalen med ljus och lykta. Matsalen är full av andra människor och prat blandas med bestickens klirr till ett sorl. Du hittar en plats och sätter dig med några människor du är bekant med från förr och du börjar äta. De pratar om något som verkar vara viktigt men du har svårt att uppfatta vad som sägs på grund av bakgrundsljuden. Enstaka meningar och ord kan du snappa upp men sammanhanget har du svårt att greppa. Några personer skrattar till och du undrar varför. Var det någon som drog ett skämt, som du inte hörde? Hjärnan jobbar för högtryck för att hitta möjliga orsaker till skrattet och du iakttar de andras reaktioner som vägledning för hur du bör bete dig. Du känner att du inte vågar säga något eftersom du är rädd för att säga något korkat och irrelevant och därmed göra bort dig inför de andra. Inte heller vill du säga ”va?” alltför ofta eftersom det lätt slutar med att stämningen präglas av irritation. Tanken på om de andra tycker att en är tråkig för att en inte pratar susar genom ditt huvud och gör dig missmodig. När din lunch är väl uppäten säger du att du har en föreläsning som väntar och stiger upp från bordet. På vägen till diskreturneringen har du en känsla av utanförskap eftersom du inte kunde hänga med i diskussionen på samma sätt som alla andra.

Texten ovan är vardag för mig och trots det tycker jag inte det är roligt eftersom det är något som inte är självvalt. Jag har nämligen inte fått välja att födas döv och att använda CI (Cochleaimplantat, kan också kallas för hörselimplantat). CI skapar inte normal hörsel och med CI uppnår min hörselnedsättning en lindrig nivå. Fastän jag också skulle använda olika tekniska hjälpmedel blir jag ändå inte normalhörande för det.

Hörselnedsättningar syns inte på utsidan och kan därmed kallas för ett dolt handikapp. Glasögon syns tydligt men inte hörselimplantat eftersom de delvis finns inne i kroppen och delvis utanpå men är dolda under frisyren. Många människor har sagt åt mig att de knappt märker att jag har en hörselnedsättning och har svårt att tro på det eftersom jag talar tydligt och är som alla andra människor. Jag minns särskilt att min pojkvän blev förvånad när jag i början av förhållandet berättade om min hörselnedsättning och dövhet eftersom han verkligen inte hade märkt något alls. Dock kan det nämnas att han nu ett år senare nog märker att jag har en hörselnedsättning eftersom jag till exempel inte hör vad han säger eller hör fel.

För mig är diskussioner i stora grupper jobbiga eftersom många talar i mun på varandra och samtalsämnena byts i ett raskt tempo vilket gör att jag ofta är ett steg efter alla andra i gruppen. Om det finns bakgrundsljud, till exempel musik, gör det situationen mycket jobbigare än om det är tyst i bakgrunden. Inte heller vill jag säga något förrän jag är säker på att jag känner till diskussionsämnet samt att jag hört rätt. Det är nämligen pinsamt att säga något konstigt och som inte har någon koppling till samtalsämnet. Människors underliga blickar och beteenden är rätt så bestraffande, kan jag intyga efter X antal felsägningar under mina 20 år på jorden.

Det kan också på ytan se ut som om jag hänger med i diskussionen fast jag i själva verket inte gör det. Några ord och meningar kanske jag snappar upp men kontexten har jag inte en blekaste aning om. Personer som känner mig bra kan märka om jag inte hänger med, till exempel säger min syster att det syns i min blick om jag är helt ”pihalla”. Dessutom tar jag på mig mycket motvilligt rollen som den tyste eftersom jag inte kan och vill säga något när jag inte hör vad som diskuteras. Hör jag vad som diskuteras är jag som en annan person och mera pratsam (jag har av familjen fått höra att jag är som en levande radio).

När andra i gruppen skrattar tillsammans och verkar ha roligt kan jag, om jag inte hör, känna mig ledsen och utanför. Jag vill också få vara en del av gemenskapen, som alla andra människor. Kan man inte delta i diskussionen blir man lätt utesluten ur gemenskapen. Dessutom vill jag också kunna få ta del av ”skitsnacket”. Någon kanske nu undrar varför det är så viktigt att också höra ”skitsnacket” och det är för att det skapar samhörighet i gruppen. Dessutom kan man inte hela tiden kan prata om dödsallvarliga saker, hehe.

Tystare ljudmiljöer uppskattas av mig eftersom det gör det lättare för mig att höra vad som sägs. Också diskussioner i mindre grupper eller med ett fåtal personer gör det lättare att hänga med i svängarna. Det finns olika saker man kan tänka på när man talar med en person, som har en hörselnedsättning. Till exempel att tala tydligt utan att skrika samt att inte tala i mun på varandra. Själv har jag några strategier, som jag använder mig av för att öka sannolikheterna för att höra vad människor säger, och de är tyvärr hemligstämplade. Jag upplever också att människor lätt glömmer bort att jag har en hörselnedsättning fastän jag sagt att jag har nedsatt hörsel.

Jag önskar att ni inte genast stämplar mig som ”hon med hörselskadan” utan att ni istället ser mig som en människa. Det är alltid fritt fram att prata med mig eftersom jag inte kommer bita dig i baken. Ifall du försöker få min uppmärksamhet men jag reagerar inte, är det väldigt sannolikt att jag inte hört vad du sagt. Du kan till exempel knacka mig på axeln för att få min uppmärksamhet för då märker jag att du vill säga något. Dessutom slipper du känna dig ignorerad.

22.05.2018 kl. 21:06

Olika stadier av tentläsning

En månad innan tenten

"Äh, jag hinner nog! Det är inte så bråttom ännu. Fyra böcker hinner jag nog läsa på en kort tid"

Tre veckor innan

"Vilka böcker skulle man läsa? Sade inte föreläsaren också något om en artikel som skulle läsas? Hjälp, hur ska jag hinna skriva en essä och läsa till tent samtidigt?"

Två veckor innan

"Borde öppna boken nu om jag ska komma igenom kursen. Förresten, kom det inte ut någon ny serie på Netflix igår? Borde fara en sväng via affären och köpa ett halvt kilo godis och köra seriemaraton"

En vecka innan

"Mitt liv suger. Jag gör ingenting annat än att gå till skolan, läsa, äta och sova. Har jag överhuvudtaget ett liv?"

Tre dagar innan

"Nu måste jag läsa effektivt! Behöver också åtminstone en halv liter kaffe. Bäst att ta med sig en termos hemifrån så blir det inte så dyrt att köpa kaffe från UniCafe"

Två dagar innan

"Jag kommer inte att klara av tenten. Jag borde ha börjat läsa i god tid. Varför lär jag aldrig mig att göra saker i tid? Ser fram emot att komma ut i arbetslivet så slipper jag läsa till tenter"

En dag innan

"Suck, det här går inte. Kan jag något överhuvudtaget? Varför studerar jag ens på universitetet?"

En timme innan

"Det är kört"

En timme efter

"Nu ska det här firas! Sade någon fest?"

27.04.2018 kl. 18:42

Så vet du att du bor i Helsingfors

1. Att vänta fem minuter på spårvagnen/bussen/metron känns som evigheter. Särskilt om du har bråttom.
2. Att missa bussen halv åtta på måndag morgon är världens undergång.
3. Det är tyst som döden i metrotåget fastän det är proppfullt och klockan är halv nio på morgonen. Naturligtvis njuter du av tystnaden så länge den varar.
4. Du blir så pass van vid att tala finska eller engelska i affären att du tappar hakan ifall försäljaren talar svenska med dig.
5. Du vet vilka ställen där det är möjligt att få service på svenska och vilka ställen det är bara att begrava förhoppningarna om svensk service.
6. För att skydda dig mot den råa kölden, som kryper sig under jackan och biter dig i baken, byltar du på dig världens varmaste jacka och snurrar halsduken flera varv runt halsen. 
7. En hyra på 800€ för en etta nära centrum känns helt rimligt.
8. Du tappar hakan när dina bekanta, som bor utanför ring tre, betalar hälften så mycket av det du betalar för i hyra. Dessutom bor de dubbelt större än dig.
9. En halvtimmes resetid är snabbt och helt rimligt. Om resetiden är 20 minuter anses det vara skitsnabbt.
10. Du har slutat överraskas av att "metrotrafiken går oregelbundet på grund av tekniska problem" (citat från högtalarna på metroperrongerna).
11. Du vet att man står på höger sida i rulltrappan och blir därför upprörd om någon dåre har missat den regeln och därmed står på vänster sida.
12. Att sitta för sig själv i bussen/spårvagnen/metron är rena rama himmelriket.
13. Om någon ändå skulle sätta sig bredvid dig låtsas du som att personen inte existerar och tittar istället ut genom fönstret.
14. Helsingfors heter inte "Hesa". 
15. Att gå långsamt finns inte på kartan. Snarare går du snabbt eller halvspringer någonstans. 
16. Det finns ingenting som heter att "man far till villan". Det heter nämligen att "man far till lande"
17. Är det rött ljus? Inga bilar? Bra, gå över gatan.

13.03.2018 kl. 20:38

Finns det skillnader mellan Österbotten och Helsingfors?

Nu när jag bott i Helsingfors i snart 1,5 år (en svindlande tanke att tiden går fort) har jag märkt vilka likheter och olikheter som finns mellan Österbotten och Helsingfors. Det finns nämligen en del skillnader. 

Tidsperspektiv
Att vänta i bussen i fyra minuter känns som evigheter i Helsingfors. Ännu värre känns det att vänta ifall en missat bussen, trots att bussar går hela tiden här. I Österbotten är fyra minuter ingenting eftersom det kan dröja en timme tills nästa buss kommer.

Matpriser
Det första jag reagerade på när jag flyttade hit var hur dyr maten är här. Det är inte orimligt att priset för en månads mat för en person (studerande) kan bli något kring 120 euro. Däremot är jag nuförtiden van med de höga priserna men ibland avundas jag österbottningarna som får handla mat billigt. 

Att äga bil
I Österbotten är det mera regel än undantag att äga en bil eller något annat motordrivet fordon som för dig framåt. Har en inte en bil kan människor börja ställa frågor som "har du funderat på att köpa bil?". Däremot finns det inte kollektivtrafik i samma utsträckning som i Helsingfors, vilket förklarar behovet av att äga bil i Österbotten. Innanför ring tre är det dock mera normalt att äga ett busskort än att ha en bil parkerad hemma på gården. Dock beror det också på var en bor eftersom det är dåliga trafikförbindelser på en del ställen i Esbo och Helsingfors. 

Språket
I början tog det en stund för mig att bli van vid språket här, som ofta är en blandning mellan svenska och finska. Slangen som talas här är dessutom ett kapitel för sig (tänk till exempel på ordet safka, som betyder mat eller äta). Dessutom har jag märkt att många här har en tvåspråkig bakgrund.

I Österbotten är det inte särskilt vanligt att blanda finska och svenska ord i en mening. Snarare talas det antingen svenska eller finska utan att blanda mellan språken. Dessutom är många österbottningar enspråkigt svenska. 

Personligen har jag ingen aning ifall språkbruket här skulle ha påverkat mitt språk. Kanske i någon mån. Dock har jag fått höra av en del kompisar att jag nuförtiden använder mera finska ord än vad jag gjort förr. 

Religion
Helsingfors är rätt sekulariserat och många personer hör inte till kyrkan. Eller så hör de till kyrkan men ser inte sig själva som troende. I det område jag växte upp var religionen väldigt synlig och många personer hörde till exempelvis olika väckelserörelser och trosinriktningar. Dessutom märktes det i högstadiet en uppdelning mellan "troende" och "icke-troende". 

Ankdammen
Det finns samma små kretsar såväl som i Österbotten som i Helsingfors. Dessutom skvallras det lika friskt på båda ställena. "Alla känner alla" är något som definitivt finns såväl på plattlandet som innanför ring tre. De finlandssvenska kretsarna är dessutom väldigt små här. Det här var en sak som jag verkligen inte visste före jag flyttade hit.

30.11.2017 kl. 18:48

Kor finns tydligen också innanför ring ett

En sak jag fått lära mig under det här året är att kor inte finns bara i Österbotten utan de existerar också innanför ring ett. Jag tappade hakan när jag fick veta detta.

08.11.2017 kl. 21:47

Ett mittfinger mot prestationssamhället

Vara duktig i skolan, vara en omtänksam och god vän, prestera bra på jobbet, vara en bra flickvän, ha ett stort socialt umgänge, vara vältränad och se bra ut, åka på resa minst en gång i året samt ha ett snyggt inrett hem.

Kraven är många. Så många att det är lätt att drunkna i dem. Ibland funderar jag på varifrån kraven kommer. Är det jag som är för hård mot mig själv, eller är det samhället som är lite vrickat? Ett samhälle som fokuserar på prestationer? 

Ibland blir jag stressad av alla dessa krav och undrar om jag är den enda i världen som känner så här. Pressen att vara duktig och prestera hela tiden. Pressen på att om du inte studerar får du inget arbete, men om du inte arbetar vid sidan av studierna får du inget jobb i framtiden. Ibland blir pressen så stor av allt som borde göras att jag helt enkelt inte kommer till skott med det jag ska göra. Istället ligger jag i sängen och stirrar i taket och undrar om såna här krav är rimligt. 

Jag upplever också att det finländska samhället inte tolererar misslyckanden och att man som människa inte helt enkelt kan leva upp till alla krav, som jag radade upp i början av inlägget. Utbrändhet hos universitetsstuderanden diskuteras även med jämna mellanrum i medier, vilket gör att jag oroar mig för att utbrändheten någon dag kommer knacka på dörren (hoppas verkligen inte) och ta mig som sitt offer.

Nu har jag lust att lägga fötterna på soffan och skita i det växande diskberget och att en åttasidors essä på engelska ska skrivas. Som en tyst protest mot allt. Ett mittfinger mot prestationssamhället.

16.10.2017 kl. 13:00

Vad vill du bli när du blir stor?

Med jämna mellanrum funderar jag på vad jag lärt mig under tiden på Soc&kom och på vad jag i framtiden kan jobba med. Detta eftersom min utbildning på något känns både bred och flummig. Jag kan nämligen jobba med nästan vad som helst efter examen; till exempel inom FN och EU eller som journalist, politiker, lärare och informatör. 

Det känns på något sätt lite för brett. Ibland känns det som om det skulle vara lättare att studera till exempelvis diplomingenjör eftersom man vet precis vad man kan jobba med i framtiden (och så är också arbetsmöjligheterna goda för ingenjörer). På något sätt skulle det för mig kännas mera motiverande att studera om jag skulle veta vad jag kan jobba med i framtiden samt att jag är garanterad ett jobb efter studierna. Det här skulle då ge mig ett mål att sträva efter, vilket också skulle höja min motivation och som i sin tur skulle leda till handlingar som för mig närmare mitt mål. Nuförtiden är mitt mål att bli färdig politices kandidat någon gång. Typ.

Inte heller kryllar det av arbeten för statsvetare och därför känner jag inte heller någon brådska med att bli färdig från universitetet. Jag vet även att det jag nämnt tidigare kan upplevas som provocerande och att en del människor kanske nu tänker "Vilken otacksam och lat studerande som jomar (=klagar)! Som dessutom lever på våra skattepengar och inte heller förstår att studera snabbt för att få examen! Så dumt!". 

Jag föredrar dock att vara en så kallad "evighetsstuderande" än att jag blir långtidsarbetslös och lever på utkomststöd. Jag tror också att jag inte heller är ensam om att ha funderingar kring min utbildning och framtiden. Dessutom är en arbetslös akademiker det sista jag vill bli. 

13.09.2017 kl. 21:39

En sommar full av kontraster

Det skramlande och gnisslande ljudet av spårvagnarna har blivit ersatta av traktorsurr och knattrande mopeder. Höghus med livligt trafikerade vägar intill har blivit utbytta till egnahemshus med skogen som granne. Som en följd av detta har också mitt gröna busskort med cirklar blivit utbytt till bilnycklar och Mannerheimvägen har bytts till riksåttan. På Mannerheimvägen är det största bekymret missade bussar och spårvagnar medan det snarare är söndagskörare och idioter utan trafikvett som är det största bekymret på riksåttan. Dessa två typer av bilister får mig att vilja stanna deras bilar och läxa upp dem men istället muttrar jag ord som gör sig bäst i att bli censurerade i det här sammanhanget.

Innanför ring tre möts jag dessutom av många människor så fort jag kliver utanför dörren och det är sällan knäpptyst. I Österbotten möter jag sällan en levande själ på gatan och det är ofta lika tyst som i graven. På något sätt är det både skönt och kusligt.

Kontrasterna är stora...

03.08.2017 kl. 20:34

Glad midsommar!



Hoppas ni får en lugn midsommar med god mat i gott sällskap! Minns också att simma lugnt! 

23.06.2017 kl. 14:00

Ett öppet brev till FPA

Just nu håller FPA på med en konkurrensutsättning av tolktjänster, och det här hotar teckenspråkiga personers rättigheter samt yrkesverksamma teckenspråkstolkars framtid. Konkurrensutsättningen kommer leda till en lägre servicenivå när bland annat tolkförmedlingens öppethållningstider begränsas, tolkarnas flexibilitet blir lägre när arbetstiden blir begränsad (det blir problematiskt ifall till exempel ett läkarbesök oväntat drar ut på tiden) och att antalet teckenspråkstolkar minskar, vilket leder till att arbetsmöjligheterna för yrkesverksamma teckenspråkstolkar begränsas. Det råder dessutom brist på tolkar som behärskar finlandssvenskt teckenspråk och konkurrensutsättningen kommer inte heller göra situationen bättre.

Att tolktjänsterna begränsas och servicenivån sjunker är inget annat än diskriminering. Det strider mot Finlands grundlag 17§ ”Rättigheterna för dem som använder teckenspråk samt dem som på grund av handikapp behöver tolknings- och översättningshjälp skall tryggas genom lag”. Dessutom strider det mot FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som Finland ratificerade år 2016, och teckenspråkslagen. På grund av det här måste konkurrensutsättningen avbrytas!

Att mina rättigheter som teckenspråkig kringgås, och även att mina möjligheter begränsas, gör mig förbannad! Ifall konkurrensutsättningen inte avbryts, kommer det här att påverka mina studie- och arbetsmöjligheter och mitt vardagsliv rejält. Just nu studerar jag på universitetet och ifall jag blir utan tolk, kommer det leda till att mina studier drar ut på tiden väldigt mycket. En examen som jag kan slutföra på cirka fem år kan istället ta tio år att slutföra. Hur effektivt är det egentligen för Finlands ekonomi med en lång studietid och att jag är närmare 30 år gammal när jag kommer ut i arbetslivet? Det kommer också göra det svårare för mig att förverkliga mina framtidsplaner. Jag behöver helt enkelt tolk för att kunna genomföra mina studier för att sedan därmed kunna förverkliga mina framtidsdrömmar.

Ibland känner jag mig behandlad som en andra klassens medborgare av FPA enbart för att jag har finlandssvenskt teckenspråk som modersmål och konkurrensutsättningen förstärker den här känslan. Jag betalar skatt som alla andra medborgare och har därmed också rätt till en rättvis behandling samt att få service på mitt modersmål.

Det här angår inte enbart döva och deras anhöriga utan också personer med talhandikapp som behöver tolk samt personer som är i behov av skrivtolkning. Egentligen angår det här hela det finländska samhället, och vi kan inte ha ett samhälle som ignorerar mänskliga rättigheter! Det är också år 2017 och jag vill bli lika behandlad som alla andra 20-åringar!

 

Det finns en adress på internet (här) som du kan underteckna ifall du också vill avbryta konkurrensutsättningen av tolktjänster.

28.05.2017 kl. 21:28

Tankar från senaste tiden

  • Det känns skönt när det börjar lugna ned sig på studiefronten. Inga deadlines som väntar på en och inte heller några inlämningar. Börjar nämligen känna mig trött på allt som heter studier.
  • Jag har aldrig varit med om att det snöat i maj! Har inte kunnat tänka mig att något sådant kan hända. Liksom, sådant kan möjligtvis hända i september men i maj?! Hoppas våren kommer snart. 
  • Idag åker vi till Sydafrika! Blir roligt att besöka ett nytt land och få uppleva nya saker. Dock är det inte så roligt att sitta i flera timmar i en plåtburk, som kallas flygplan, med många okända människor. 
12.05.2017 kl. 14:21

Glädje och sorg går hand i hand genom livet

På samma sätt som att glädje är en naturlig del av livet är också sorg det. Egentligen kan vad som helst vara sorg. Till exempel att någon människa / ett husdjur dör, en relation som tar slut eller en flytt. Sorgekänslorna känns emellanåt överväldigande och speciellt i början känns det som om mattan plötsligt rycks undan en och att en lever i en ”bubbla”, isolerad från omvärlden.

På något vis upplever jag att det finländska samhället helst ”trycker undan” sorg. Är det på grund av att det upplevs både sårbart och på något sätt obekvämt? Obekvämt för såväl omgivningen och den sörjande? Inte heller talas det särskilt ofta om sorg i det finländska samhället utan det göms istället undan i något hörn och diskuteras när det skett en större samhällshändelse. Oftare talas det om hur man ska uppnå lycka i livet, och det verkar på något sätt vara som om man förbiser mycket i jakten på ”den perfekta lyckan”.

Jag har dessutom hört någonstans att sorg inte är ett problem som ska lösas, vilket är sant. Sorg består av känslor, som kan växla i intensitet med tiden. Känslor är dessutom inte ett ”problem” utan det är något naturligt som alla människor har. Med tiden förändras också sorgen och man lever också med den. Till exempel känner jag fortfarande sorg för att min moffa inte längre finns på jorden fastän det gått över tio år sedan han dog.  

Ofta kan man uppleva i samband med någons dödsfall att något skulle man ännu ha kunnat göra medan den personen var vid liv. Jag tror det är ofta känslorna av otillräcklighet som spelar in och detta är något man också får acceptera och försonas med. Livet kan också förändras rejält efter någons död och en kan också få nya perspektiv på saker och ting. För att man ska kunna leva vidare måste man kunna gå rakt igenom sorgen, inte ”gå runt”. Förr eller senare kommer nämligen sorgen ikapp, och då är den kanske tusen gånger värre.

Jag anser att en utomstående person ska inte säga åt en sörjande ”livet går vidare och allt blir bra till slut. Den som dött lider inte längre och den har nog det bra nu”. Det kan upplevas som förminskande och som ett försök till att släta över sorgen. Det viktigaste är bara att finnas till och lyssna, och det räcker helt bra.

Glädje och sorg går helt enkelt hand i hand genom hela livet.

19.04.2017 kl. 16:52

Ofrivillig tystnad

En del av er kanske har märkt att det har varit tystare än vanligt här i bloggen. Orsakerna är många och det har hänt massor i mitt liv som tagit mycket energi, och jag har som en följd inte orkat skriva. Dock tänker jag inte sluta blogga (ni behöver inte oroa er för det!). 

Under våren kommer det däremot ske många saker jag ser fram emot. Valborg ser jag fram emot och likaså en resa till Sydafrika senare i maj. Förhoppningsvis försvinner också alla högar med skolarbeten under maj månad och att alla kurser blir godkända (statistikkursen är däremot ett stort frågetecken). Jag hoppas också på att få sommarjobb, speciellt på Åland. Det vore nämligen härligt att tillbringa en sommar på de åländska öarna!

13.04.2017 kl. 09:41

En slocknad stjärna

Nu en stjärna slocknat har
och här vi blev kvar
stjärnan orkade inte mera här
och lyser istället starkare där.

26.03.2017 kl. 19:12

Finns det skillnader mellan västra och östra Helsingfors?

I och med att jag bott cirka ett halvt år i Helsingfors har jag inte kunnat låta bli att fundera på några saker. Nämligen om det existerar skillnader mellan olika stadsdelar i såväl västra som östra Helsingfors. Några skillnader har jag hittills noterat men de är säkert inga absoluta sanningar om att "invånarna i den här stadsdelen är si och så medan invånarna i den där stadsdelen är sådana typer". Jag har dessutom aldrig bott i östra Helsingfors så jag kan också ha misstagit mig på någon punkt.

En sak jag märker tydligt av är fördelningen mellan finländare och människor med utländskt ursprung. I östra Helsingfors ser jag oftare människor med utländskt ursprung och hör därmed också flera olika främmande språk, vilka jag även tycker är spännande att höra på! I mina hemkvarter ser jag inte så ofta människor med utländsk härstamning och hör inte heller ofta olika främmande språk. Det mest spännande man kan höra i bussen är om någon talar svenska (och då brukar jag smyglyssna. Förlåt). 

En annan sak jag också lagt märke till att alkoholisterna verkar vara flera i de östra delarna av stan. Ta till exempel en titt vid Itis så vet du vad jag menar. På min hemgata har jag knappt stött på en enda alkoholist och till Tölö torg ska man bege sig till ifall man vill stöta på alkoholister. 

På något sätt upplever jag västra Helsingfors som lugnare och tryggare jämfört med östra Helsingfors. Dock undrar jag om jag inte råkar vara "hemmablind" och bara ser de goda sakerna i att bo där jag råkar bo. Det måste säkert finnas lugnare och tryggare områden i östra Helsingfors. Jag undrar dessutom om östra Helsingfors klarar av att leva upp till sitt ökända rykte. 

Men existerar verkligen dessa skillnader? Finns också risken att skillnaderna kan öka mellan dessa olika områden? Jag hoppas verkligen att Helsingfors inte blir mera segregerat än vad det är nu och blir mer likt New York med sina slumområden.

09.03.2017 kl. 11:21

Avståndet till affären

När solen värmer en om ryggen, känns det som om livet ler. Stegen är lätta och avståndet till affären känns som typ en meter. En njuter av promenaden till affären och ingenting känns svårt. En inser också hur vacker naturen egentligen är och passar på att insupa alla intryck. 

I skitväder känns det som om en korsar Atlanten i full storm. Inte ens femtioelva lager regnkläder håller en torr och skorna läcker vatten. Dessutom känns det som om man har en blytung boja, som följer varje steg man tar. Promenaden till affären känns också som en ökenvandring som aldrig tar slut. En drar jackan över huvudet och ser knappt ens naturen för all skitväder.

Hur kan en ynka promenad på 300 meter till affären kännas helt olika beroende på väder?

01.03.2017 kl. 23:49

Söndagsfunderingar

  • Varför har soffor en förmåga som gör att man fastnar där typ fem timmar i sträck? Kan ingen uppfinna en soffa som rumpan inte fastnar i direkt?
  • Om man bor själv, finns ingen möjlighet att skylla på någon då saxen försvunnit. Det finns nämligen mycket trevligare saker att göra än att inse det faktum att man har varit klantig och placerat saxen på något underligt ställe. 
  • 75% av min vakna tid går åt att äta, plugga och sova. Typ. Är det så livet är? Vad är det som kallas livet, egentligen?
12.02.2017 kl. 19:40

Vad är finlandssvenskt teckenspråk?

Ida: Såg att du studerar finlandssvenskt teckenspråk, huur coolt!! Jag är också finlandssvensk men bor i sverige för tillfället och har en tjej på min klass som är döv. På grund av henne har mitt intresse väckts för teckenspråk, och jag har själv med hjälp av youtube, appar och henne lärt mig the basics i det svenska teckenspråket. 
Men ja undrar om du vet hur lika det finlandssvenska är det svenska? och hur många finlandssvenskar ärde som är döva eller har på grund av andra funktionsvariationer behov av det finlandssvenska teckenspråket? 
Går diskussionen högt i de kretsarna att "byta" till det sverigesvenska teckenspråket?

 

Vi kan börja med lite bakgrundsfakta så blir det lättare att förstå sammanhanget.

En betydelsefull person för dövsamfundet i Finland var Carl Oscar Malm, som ofta kallas för "det finländska dövsamfundets fader". Malm föddes på 1800-talet i Finland och gick i dövskola i Sverige, Manillaskolan i Stockholm, där han lärde sig det rikssvenska teckenspråket. Senare återvände Malm till Finland, där han också grundade Finlands första dövskola i Borgå i mitten av 1800-talet. Malm introducerade även det teckenspråk han lärt sig i Sverige och språket började spridas bland döva.

I något skede började teckenspråket utvecklas mot två olika håll, mot finlandssvenskt teckenspråk och mot finskt teckenspråk. Gällande språkförståelse kan man säga att det finlandssvenska teckenspråket ligger mittemellan det finska och det sverigesvenska, eftersom en finlandssvensk teckenspråkig har lättare att förstå det finska/sverigesvenska teckenspråket än vad en finsk teckenspråkig förstår det sverigesvenska teckenspråket (eller vice versa). 

Dock är det finlandssvenska teckenspråket ett eget språk och skiljer sig från det sverigesvenska. Till exempel används olika handalfabet och tecken (exempelvis tecknet "politik"). Ibland sker inlån från det sverigesvenska eller det finska teckenspråket men det är inte så vanligt.

Idag används det finlandssvenska teckenspråket av cirka 100 personer (huvudsakligen döva), vilket innebär att språket är allvarligt hotat och riskerar att dö ut om inget görs. Det finlandssvenska teckenspråket finns till och med på UNESCO:s lista över hotade språk i världen.

Det diskuteras inte särskilt mycket om att "byta" till det sverigesvenska teckenspråket utan man försöker istället upprätthålla det finlandssvenska teckenspråket så inte språket riskerar att dö ut. Till exempel har man startat en utbildning i finlandssvenskt teckenspråk för att skapa ett språkligt rum för teckenspråket samt för att hålla språket vid liv.

Om du har mera frågor är det bara att fråga :)


Finlandssvensk teckenspråkig= en person som använder finlandssvenskt teckenspråk.
31.01.2017 kl. 18:29

Elin / 21 år / Helsingfors

Studerar statskunskap vid Helsingfors universitet och har studerat finlandssvenskt teckenspråk på Humak. Gillar att filosofera om allt möjligt mellan himmel och jord varav en del präntas ned på den här bloggen.

 

 

 

 

Populära inlägg

Ett ofrivilligt utanförsskap

Att cykla i Helsingfors

Att gå i gymnasiet med en hörselnedsättning

En månad som universitetsstuderande

Om tvåspråkighet

Vaccinets vara eller inte vara

En månad med två CI

Prestationshets